LIBERAL KOMMENTAR
Det skapas ofta myter runt människor som dör unga. De går från att vara individer till att bli fenomen och ikoner.
I dag är det tio år sedan Sveriges dåvarande utrikesminister Anna Lindh knivskars på NK i Stockholm och på onsdag, den 11 september, är det tio år sedan hon avled av skadorna – tre dagar innan Sverige röstade nej till att införa euron, en valuta hon var en stark förespråkare av.
I Tom Alandhs dokumentär ”Anna Lindh 1957-2003”, som sänds på årsdagen av hennes bortgång i SVT, beskrivs Anna Lindh som ett ”politiskt djur”. 1984 valdes hon till den första kvinnliga SSU-ordföranden, 1998 blev hon en av de yngsta utrikesministrarna i världen och hon kunde ha blivit Sveriges första kvinnliga statsminister. Som utrikesminister var hon en av landets mest beundrade kvinnor och i dokumentären beskriver Göran Persson henne som sin naturliga efterträdare.
Men det framkommer även andra bilder. Mona Sahlin berättar att de båda två älskade sina jobb men ogillade att vara så mycket hemifrån. Varför känner just kvinnor att de väljer bort när de får makt?
I Dagens Nyheter (8/9) beskrivs hur Anna Lindh, som ung, ansåg att Sverige i princip var jämställt. När hon drygt tio år senare syns på valaffischer skriver Svenska Dagbladet: ”politiken behöver fler Fröken Sverige-kandidater”. Under det kommande decenniet får hon massvis av sexistiska frågor, som om hon kan komma till riksdagen i kortkort läderkjol.
Som minister hamnar hon på Veckorevyns lista över Sveriges sämst klädda. Bokstavligt talat synad i sömmarna, på ett sätt som manliga politiker inte kommer i närheten av. I Aktuellt i politiken (9/9) berättar en före detta medarbetare om det motstånd hon mötte som ung, kvinnlig utrikesminister.
Trots det – eller kanske just därför – är det framför allt som utrikesminister hon kommer att bli ihågkommen. Inte bara för sina insatser under Sveriges EU-ordförandeskap 2001 och sitt arbete för en politik som förebygger konflikter, utan även för utlämningen av två asylsökande egyptier den 18 december 2001. Ärendet var ett fall för UD och tillsammans med den övriga regeringen godkände hon, efter påtryckningar från USA, avvisningen. Dock efter att Sverige hade utvecklat en ”diplomatisk garanti” med Egypten, om att de båda männen inte skulle torteras. Enligt Mona Sahlin insåg alla ”innerst inne” att det inte skulle hålla (DN, 8/9).
Det är onekligen en plump i protokollet, både för Anna Lindh och den dåvarande regeringen. Det är än i dag oklart exakt hur diskussionerna gick och när man ser en dokumentär – eller läser en nekrolog – är det viktigt att ha Tom Alandhs ord i bakhuvudet: ”Om en människa finns ingen sanning. Bara åsikter.”