Alla länder behöver en finanssektor som ska tjäna ekonomin och ta bort obalanser mellan sparare och låntagare. Men i många länder tar nu finansintressen makten och övriga ekonomin blir tjänaren. Ekonomierna har finansialiserats.
Det innebär dominans för kortsiktiga vinsthänsyn där forskning, personalutveckling och långsiktiga investeringar blir mindre viktiga. I stället för att personalen är den viktigaste resursen växer finansavdelningar och tar över företagen. Detta driver fram extremt rikstagande som regelbundet slår över i fallissemang där skattebetalarna och de arbetslösa får ”Svarte Petter”.
Ingen svensk forskning
I många länder, men inte i Sverige, forskas det om finansialiseringen. FN-organet ILO, och många ekonomer anser att finanssektorn är en huvudorsak till att löntagarnas andel av produktionsresultatet (löneandelen) minskat och vinsterna ökat, att de extrema ersättningarna till chefer i bankerna starkt bidragit till de ökade inkomstklyftorna, att investeringarna blivit för låga och för spekulativa och arbetslösheten för hög.
Många hävdar att sektorns enorma resurser har hindrat vettiga regleringar av sektorn. I USA kan ju kapital från Wall Street styra politiska val från lägsta till högsta nivå. I Sverige sänkte regeringen oförklarligt bolagsskatten, något som framför allt gynnade ägarna till bankerna. Finanssektorns styrka är ett uppenbart hot mot demokratiska system.
Ineffektivt system
Sektorn har genom extremt höga löner till nyckelpersoner medfört att miljoner begåvade i New York, London, Kina etcetera ägnar sig åt ett gigantiskt närmast nollsummespel. Dessa begåvningar hade behövts i andra samhällsektorer.
Dagens system är inte bara ineffektivt utan en tung börda för medborgarna som tvingas stå för sektorns kostnader och vinster. När det går bra tar ägarna 100 procent av vinsten medan vid kriser skattebetalarna tvingas rädda systemet. Och banksektorn har regelbundet skapat enorma bubblor följda av depressioner som drabbat hela samhället. Bara de senaste decennierna skedde långt över 100 sådana krascher.
I Sverige har vi banker som inte ger spararna rimlig ränta, tar höga räntor på utlåning och orimliga avgifter på att ”förvalta” fonder. För bankernas ägare innebär det vinster på 100 miljarder per år som betalas av sparare, låntagare och pensionärer. För ett normalhushåll innebär det 20 000 kronor i en form av bankskatt varje år.
Regeringen sålde ut vårt inflytande i Nordea till finska maktintressen där extrema kortsiktiga lönsamhetskrav gäller. Som en följd har antalet vanliga bankanställda minskat kraftigt och servicen till områden utanför Stureplan försämrats. Vinstkraven har sedan spritts till andra banker och till industrin. Där leder de till nedlagda fabriker och massavskedanden.
Halverade vinster?
Hur länge ska medborgarna acceptera att betala minst 100 miljarder till en sektor vars produktionsvärde är svårt att uppskatta? Kanske ett rimligt mål för facket, pensionärerna och konsumenterna vore en halvering av vinsterna det vill säga med 50 miljarder per år. Det skulle betyda 10 000 kronor extra per familj och år och motsvara många års normala reallöneökningar.
Lösningen finns inte i löneförhandlingarna utan här krävs nya metoder och ägarformer som ger konkurrens, tar bort monopolvinster och effektiviserar och reglerar en bransch som i en rad länder blivit mäktigare än det politiska systemet.