KRÖNIKA
Jag hade tänkt skriva en krönika om att jag precis flyttat från Kalmar, lämnat alla vänner och min älskade lägenhet. Jag tänkte skriva att något fint tagit slut. Att det på något sätt var synd om mig.
Men det tänker jag inte längre göra.
Mina tankar går istället till de fyra barn som i söndags förlorade sin pappa och till den man som såg sin bror dö mitt på öppna gatan i Helsingborg. Det var av tanken på dem som jag inte längre kunde skriva den krönika jag först hade tänkt. För det är inte synd om mig, egentligen är det inget som tagit slut. Staden, människorna och lägenheten finns kvar. För mig har livet bara tagit en ny riktning. Men för Djurgårdssupportern som i söndags misshandlades till döds fick livet ett abrupt slut.
Vittnen säger att han inte var ute efter bråk, utan att han i själva verket försökte hålla sig på avstånd för att undvika oroligheterna. Men det kan aldrig vara en ursäkt. Ingen ska behöva dö, oavsett var hen än befinner sig på gatan. En man, familjemedlem och fotbollsfantast blev fråntagen sitt liv och det går inte att försvara med något.
Man skyller på politikerna. Man skyller på fotbollen. Man skyller på det manliga könet. Fingrarna som pekas är många. Vem eller vilka som ska stå till svars, utöver själva mördaren, har jag inget svar på. Men precis som att tjejer inte ska behöva gå hem livrädda i mörkret, oroliga över att en våldtäktsman kan lurpassa i buskaget, ska inte en fotbollssupporter behöva riskera sitt liv när hen går för att se en match.
En vän till mig blev som liten slagen med en innebandyklubba i huvudet av en pojke i klassen. När hon gråtandes gick till läraren fick hon förklarat för sig att pojken gjorde det eftersom han var kär i henne och att han hade blivit provocerad av hennes röda läppstift.
Exemplet är klassiskt och tyvärr inte påhittat. Våldet hos små pojkar försvaras och vilka signaler skickar inte det? Om man får slå tjejen man är kär i, kan man lika gärna slå personen som passerar dig på gatan också, väl? För våld är ju okej…
Något som fått mig väldigt förundrad är hur nära kärlek och hat ligger varandra. När söndagen var kommen och det var dags för Allsvensk premiär var det rubriker om en fotbollsfest som prydde löpsedlarna. Dagen efter täcktes dem av ord om en svart sorg för fotbollen.
Tidningarna skrev, helt sonika, att han hade blivit dräpt på grund av fel färg på tröjan. Jag äcklas av de orden. Som att dråpet vore självklart. Som att rasism vore logiskt.
Vad är det som egentligen driver en människa till att drämma en glasflaska i huvudet på en främling, en dag som egentligen bara borde vara full av glädje? Då prat om förluster och skador ännu inte har blivit aktuellt. Var kommer ilskan då ifrån?
Kärlek börjar med bråk, brukar man säga. Tyvärr kan det även verka i motsatt riktning. Likt denna man som miste sitt liv på grund av kärleken till ett fotbollslag.
Låt oss inte glömma denna händelse, utan lära oss av den.