Centern är större, Socialdemokraterna mindre, kommunistpartiet var länge ett av Västeuropas tre största och både statschefen och regeringschefen är kvinnor men det är inte det enda som skiljer finländsk politik från svensk.
Finland har också en lång tradition av samregerande över blockgränserna vilket sannolikt är en av flera förklaringar till att de högerpopulistiska Sannfinländarna går mot en rejäl framgång i riksdagsvalet om ett par veckor.
Ett missnöjesparti
Oavsett valutgång har det ändå nästan alltid varit samma partier som bildat regering efteråt. Undra sen på om valdeltagandet sjunker eller att fältet öppnas för demagogiska outsiders.
I och för sig är högerpopulism inget nytt i finländsk politik. På 1930-talet härjade den fascistiskt inspirerade Lapporörelsen och Sannfinländarna är i rätt nedstigande led arvtagare till Landsbygdspartiet, ett missnöjesparti som startades av Veikko Vennamo redan 1959 och ett tag rentav besatte ett par ministerposter.
Vennamo själv är kanske mest ihågkommen för att han en gång fick bäras ut ur riksdagen . Detta sedan han uppträtt ohyfsat och vägrat åtlyda talmannens uppmaning att lämna plenisalen frivilligt. Dagens Sannfinländare tycks vinna sympatier främst på sin EU-kritik och krav på en mer restriktiv invandringspolitik, men också på att vara obefläckade av de korruptionsskandaler som skakat det politiska etablissemanget. Trots flera likheter har de heller inte samma pariastämpel som våra Sverigedemokrater utan utgör ett fullt tänkbart regeringsparti efter valet.
Donner ställer upp igen
Av övriga partier är De Gröna, miljöpartiet, ensamma om att säga bestämt nej till samarbete med dem.
Sannfinländarnas väntade framgång emotses förstås med mycket blandade känslor. Den har rentav fått den inte obekante Jörn Donner att kandidera på nytt, trots att han nyss fyllt 78 och inte har några högre tankar om riksdagen.
Donner ställer upp som oberoende för det borgerliga Svenska folkpartiet, som han redan tidigare representerat i riksdagen ett par perioder.
Därutöver har han också varit socialdemokratisk EU-parlamentariker, förutom att han inledde sin politiska karriär på 1960-talet med att låta sig väljas in i Helsingfors´stadsfullmäktige för folkdemokraterna .
Sen har han ju som känt även hunnit med en del annat: Skrivit romaner, varit chef för vårt svenska Filminstitut och ständigt retat upp folk, både i Finland och Sverige, med sina tv-framträdanden.
En av hans senaste böcker är ett närgånget porträtt av Ingmar Bergman som han länge samarbetade med. Som producent för "Fanny och Alexander" fick han rentav ta emot en Oscar, vilket han är ensam finländare om.
Sina kvalifikationer till trots har han dock aldrig fått bli kulturminister, vilket han ibland låtit framskymta en förståelig bitterhet över.
Men kanske har han inte släppt hoppet riktigt än? Historiskt sett har ju hög ålder inte varit samma hinder i finländsk politik som här i Sverige.
J K Paasikivi var exempelvis inte så mycket yngre (76) när han blev president - första gången.