Den 17 april går finländarna till val. Riksdagsvalen i vårt östra grannland brukar vara relativt städade affärer.
Tre stora partier växlar mellan att sitta vid makten - Centerpartiet, Socialdemokraterna och liberalkonservativa Samlingspartiet. De brukar regera två och två, tillsammans med lilla Svenska folkpartiet, som abonnerar på en plats i regeringen. De ständiga koalitionerna har lett till en ovanligt stark samförståndsanda - och relativt lågt valdeltagande.
Den här gången lär valet bli mer dramatiskt. I opinionsmätningarna får de populistiska Sannfinländarna mellan 15 och 20 procent av väljarstödet, och kan därmed bli näst största parti. I förra valet fick partiet endast omkring fyra procent av rösterna.
Och till skillnad från Sverige, där de övriga riksdagspartierna skyr de populistiska Sverigedemokraterna som pesten, tycks de tre statsbärande partierna i Finland se Sannfinländarna som en möjlig koalitionspartner.
Visst - jämförelsen med Sverigedemokraterna är inte helt rättvis.
När statsministern och centerledaren Mari Kiviniemi intervjuades i Ekot i lördags skyggade hon för jämförelsen: "Sannfinnarna är inte detsamma som Sverigedemokraterna, de är inte rasister."
Hon har rätt i att ursprunget skiljer dem åt. SD har sina rötter i nazistiska organisationer, medan Sannfinländarna har vuxit fram ur Småböndernas parti. Partiledaren Timo Soini har vunnit mark i städerna genom sin karisma och mångsidighet: han är akademiker, katolik, en varm vän av trav, fotboll och finsk schlager.
Men det är svårt att komma ifrån Sannfinländarna står för en mycket restriktiv invandringspolitik. Och vissa av partiets företrädare drar sig inte för rent rasistiska utspel, som Jussi Halla-aho, som leder partiets invandringskritiska och antimuslimska falang.
Partiet har också en värdekonservativ sida, mot aborter och könsneutrala äktenskap.
Timo Soinis framgångar framstår inte minst som en revansch för gubbigheten - särskilt med tanke på att partiledarna för två av de stora partierna och presidenten alla är kvinnor.
I övrigt anser Sannfinländarna bland annat att den så kallade "tvångssvenskan", som innebär att alla grundskoleelever läser svenska, ska slopas.
Dessutom har partiet ett starkt stöd bland de EU-skeptiska väljarna. Soini vill slopa euron, återinföra marken - allra helst skulle han vilja upplösa hela unionen.
Situationen i Finland borde stämma till eftertanke även här i Sverige.
Vissa verkar tro att det går att bekämpa Sverigedemokraterna genom att gå dem till mötes. Men Finland visar på motsatsen: även i ett land med en restriktiv invandringspolitik kan det dyka upp populistpartier som spinner på rädsla och främlingsfientlighet.
Sannfinländarnas framgångar visar också på faran av en alltför stark konsensuskultur i politiken. Väljarna vill se att deras röster betyder något.
När alla partier trängs i mitten uppstår det luckor på ytterkanterna - som populistiska missnöjespartier inte är sena dra nytta av.