Sällan har frågan om det Svenska jordbrukets konkurrenskraft diskuterats så intensivt - även utanför kretsen av bönder - som under sommarens och höstens mjölkkris. Världsmarknadspriset på mjölk föll pladask samtidigt som kostnaderna för produktionen inte sjönk i samma utsträckning. Det hela kulminerade med mjölkmanifestationen på Mynttorget i Stockholm i samband med att höstbudgeten presenterades.
Från politiskt håll har en del lovvärda men tämligen tandlösa åtgärder vidtagits. En rad initiativ från bland annat handeln har också givit små, men välkomna, tillskott till i mjölkböndernas kassor. Att de svenska bönderna har ett stort stöd och förtroende hos befolkningen är tydligt. Men mjölk är en produkt som i huvudsak prissätts på världsmarknaden. Den inhemska efterfrågan efter svenska mervärden ger lite grädde på moset. Svenskt lantbruks konkurrenskraft mäts alltså relativt alla andra bönder i hela världen.
Många av de svåra frågorna om svenskt lantbruks konkurrenskraft har regeringen skjutit framför sig till den livsmedelsstrategi som just nu håller på att tas fram. Det är därför skyhöga förväntningar från lantbruket på strategin. När förväntningarna är höga är risken för besvikelse som störst. Många olika intressen kommer att få ge sina synpunkter på strategin och det gör att det är stor risk att det bara blir en urvattnad ”tumme”.
I stora drag har striden kommit att handla om hur vi ska förhålla oss till det faktum att övriga EU:s bönder inte har samma höga krav på djurskydd och miljö som svenska bönder har. Det är ett svårt dilemma, både moraliskt och ekonomiskt.
Den svenska inställningen har varit att försöka få övriga EU att anpassa sitt regelverk till det svenska.
Självklart hade det varit väldigt bra om övriga EU kunde komma ner i samma låga nivåer vad gäller antibiotikaanvändning och samma höga standard vad gäller djurskydd som Sverige.
Men det är tveksamt om det skulle leda till att det svenska lantbrukets relativa konkurrenskraft skulle stärkas. Det som ger svensk mat sitt mervärde är ju det som skiljer den från utländska alternativ. Svenska bönder skulle ha kvar sitt höga kostnadsläge men med ännu mindre möjlighet att få betalt för sina mervärden.
Det som återstår att göra är att se över kostnader som inte är förknippade med mervärden. Skatter, avgifter och kontroller tynger lantbrukarna och gör att varken pengar eller tid räcker till. Kanske är det insikten om att bönder är professionella företagare som faktiskt kan sina jobb som fattas hos svenska politiker? Bönderna borde därför kunna ges större förtroende att ta ansvar för djur och miljö på egen hand. Om livsmedelsstrategin skrevs utifrån den insikten, så kanske den skulle bli ganska bra.