Finns trygghet till vänster?
Foto: Pernilla Wahlman
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Har Vänsterpartiet omvärderat sin syn på vad demokrati är - tror man fortfarande på kommunism och diktatur? Om så, varför ingår de då i en allians med Socialdemokraterna. Frågorna diskuterades nyligen på ett seminarium på tankesmedjan Timbro.
Det är svårt att helt veta ut och in om Vänsterpartiet, de ger inte en entydig bild av sig själva. Å ena sidan vill partiet nuförtiden kompromissa och acceptera att exempelvis delar av jobbskatteavdraget består, för att få chans komma i regeringsställning. Å andra odlar man gärna den revolutionsådra som man närt sedan brytningen inom arbetarrörelsen 1917 och efterföljande ställningstaganden för diktaturen inom sovjetunionen och östblocket.
Betyder Vänsterpartiets fortsatta vurmande för diktaturer som Cuba att man vill ha ett sådant system här hemma med? Eller är det mest en fråga om någon slags revolutionsnostalgi man håller sig med för att verka lite häftiga när man skall ragga tonårsröster?
Hade popvänsterns första dam Gudrun Schyman suttit kvar hade nog de flesta gissat på att revolutionsvurmandet var utdöende reliker som skulle försvinna i takt med Vänsterpartiets gamla kärntrupper. Men nu, när Lars Ohly som kallar sig kommunist leder partiet, vad händer då?
Att inte veta är en risk. Det betyder att utfallet av ett eventuellt regeringssamarbete om vänsterblocket vinner i höst är osäkert. Få tror att Socialdemokraterna kommer ge upp sin demokratisyn när det gäller Sverige. Men vad händer exempelvis med biståndet, skall det börja gå till diktaturer igen?
Ett annat problem är de stora inneboende ideologiska spänningarna inom de rödrödgröna. Är de samspelta? Vill alla partierna få en regering att fungera? Vad händer när det blir brännande frågor, kommer man kunna kompromissa eller blir det regeringskris för att man inte kan enas?
Utan att vara i närheten av Vänsterpartiets extremism så är Kristdemokraterna det parti inom alliansen som står längst från mitten. Det har inneburit att man tvingats till större ideologiska eftergifter än övriga allianspartier, särskilt sedan Moderaterna svängt mittåt. Det har man klarat för att man samtidigt nog är det parti som är mest lojalt med samverkanstanken inom alliansen.
För Vänsterpartiet kvarstår osäkerheten. Är partiet för denna samverkan eller blir det ett slut med förskräckelse? Och vad kan det bli som fäller, är det bistånd, EU, skattehöjningar, betyg, försvaret, kärnkraft, vägar eller någon av alla andra frågor man är oense om?
Var går gränsen för såväl Vänsterpartiets rörelse åt höger som för övriga åt vänster - den frågan har vi inget svar på idag och kan nog inte räkna med att få heller. Det kommer ge Mona Sahlin huvudvärk om vänsterblocket vinner, men osäkerheten om Sveriges framtid kommer alla väljare att få bära.