På fredagen inleddes Kristdemokraternas kommun- och landstingspolitiska dagar i Helsingborg. Partiledaren Göran Hägglund inledande tal innehöll givetvis en stor del självberöm och socialpolitik. Båda är förlåtna med tanke på att partiledaren nyligen utmanats om partiledarposten och den socialpolitiska profileringen.
Det är gott och väl, men ska partiet lyfta i opinionen behöver man skaffa sig legitimitet inom fler politikområden.
I de två senaste valen har väljarstödet minskat. Den senaste opinionsundersökningen visade dock på ett ökat stöd, om än till måttliga 4,7 procent.
Det är dock väsentligt bättre än tidigare. Kristdemokraterna har hamnat under fyraprocentsspärren i hela nio av elva av Sifo:s väljarstödsundersökningar sedan Hägglund omvaldes efter att Mats Odell (KD) utmanade honom om partiledarposten.
Till viss del kan den senaste uppgången förklaras med ett krisande Centerparti. Två allianspartier som pendlar kring riksdagsspärren är mycket oroande för borgerligheten som helhet. Om en vänsterseger i kommande val ska undvikas måste (C) och (KD) vinna fler väljare. Att förlita sig på moderatväljarnas taktikröstande är inget hållbart alternativ.
Den kristdemokratiska politiken förtjänar ett större stöd. En stor del av de allmänt borgerliga väljarna, utan uttalad partitillhörighet, borde attraheras av partiets politik. Märkligt nog verkar det som om det finns ett tabu kring att rösta på (KD).
Det kan bero på att partiet kopplas alltför starkt till kristen tro och särskilt frikyrkligheten och därmed en ofta påstådd fientlig inställning till sexuella minoriteter. Om partiet ska sluta pendla kring fyra procent är det en viktig uppgift för partiet är att korrigera denna bild av kristdemokratin.
Göran Hägglund säger att (KD) är alliansens sociala röst, och det är sant. Partiet har sitt tydliga profilområde. En familjepolitik som sätter barn och föräldrar i centrum och lämnar över makten om föräldraledighet och skolval till dem det berör. Likaså är vårdval och kapade vårdköer, fler apotek typiska frågor som engagerar många väljare, men drar dem inte till partiet.
Intressant nog stack Hägglund ut hakan i fråga om EU, vilket kommer att reta en del folkpartister. Han var välgörande tydlig med att EU inte ska få tillåtas att utvecklas i federal riktning eller ges beskattningsrätt.
Med Hägglunds egen liknelse kan sägas att om kören Alliansen ska ha en chans i körslaget 2014, krävs det att partiet finner sin egen röst i god tid. Man har familjepolitiken, men det räcker inte. Ett tal av partiledaren kan naturligtvis inte handla om alla politikområden, men ska väljarna lyssna måste även frågor utanför det sociala området lyftas.
Sannolikheten är stor för att många väljare verkligen skulle lyssna om (KD) tog ton i miljö- och landsbygdsfrågor. Hur ser den kristdemokratiska jordbrukspolitiken ut? Det finns röster att hämta på landsbygden som traditionellt tillhört den gamla centerskolan. Försvar och rättsväsende skulle nog intressera den gamla skolans moderatväljare.