När jag var liten prenumererade vi på en dagstidning som hette "Ny Tid". Den blev en viktig del i att få kunskap om allt som hänt och då inte bara i Göteborg utan även utrikes.
Varje morgon samma strid om tidningen. Namnet på tidningen var också synonymt med många nyheter. Artiklar som också skapade en längtan att kunna påverka situationen för människor långt bort. Oftast en situation som bestod av förtryck, diktatur och fattigdom.
Samma känsla som kom över mig när tv-bilderna från Egypten sändes ut. Samma känsla av glädje när målet för människornas protester nåddes och ännu ett land befriades från en diktator. Visserligen återstår svar på många frågor kring hur framtiden skall formas men ändå steg på vägen.
Palestinier på Västbanken
Men det finns fortfarande så många som väntar på sin befrielse och som protesterar på sitt sätt utan att lyckas. När jag läser vår dagbok från 1992 påminns jag om detta.
Jag hade fått ett stipendium och tillbringade en tid med vår familj på Västbanken. Med fru och tre barn, tolv, åtta respektive två år gamla, kan det verka som något ytterst omdömeslöst.
Ett ockuperat område sedan många år med svåra spänningar mellan palestinier och israeler. Tydliga skillnader i välfärd och förutsättningar att skapa goda livsvillkor.
Men hos familjen vi bodde fick vi möta värme, omtanke och en vilja att förändra livsvillkoren inte bara för dem själva utan för alla palestinier. Besök i den lokala skolan, flyktingläger, Herdarnas äng och födelsekyrkan i grannbyn Betlehem. Allt med både nyfikenhet som värme. Men så inträffar det och jag skriver i vår dagbok den 2 maj 1992:
Senare på eftermiddagen kl. 18 medan vi njuter av en skön kväll hörs sirener från byns centrum. Vi förstår snart att något hänt då människor strömmar ut och ropar till varandra. Snart lär vi oss ett nytt engelskt ord - "curfew"/utegångsförbud. Allteftersom kvällen går får vi reda på mer och mer.
Det var en demonstration där man barrikaderade en väg, egentligen bara till besvär för de egna. Ofta struntar därför de ockuperande soldaterna med att ingripa men denna kväll kom de och beordrade dem att sluta. Vilket de gjorde. Trots detta greps Anton av tre soldater och togs om hand. Soldaterna argumenterade sinsemellan när plötsligt en soldat drar fram sin pistol och med tre skott bakifrån dödar Anton! Avrättning.
Abdullahs (vår värd) syster tar hand om kroppen och en ambulans tillkallas. På kvällen hålls det gudstjänst och begravning i hans kyrka men få kan delta då soldaterna hindrar alla också med tårgas.
Dagar följde med ovisshet och utegångsförbud men till slut kunde vi komma fram till Antons hus där hela byn visade sitt deltagande och sin sorg. Många tårar och stor tomhet men där många upprepade: Berätta om oss i Sverige. Hjälp oss få vår frihet!
Stötta och påverka
"Det är svårt att älska sin fiende när de dödar våra söner och tar vår framtid" - Abdullah.
Det gör ont att veta att dessa människor fortfarande väntar på en ny tid, men de hoppas att vi ändå någonstans finns med för att stötta och påverka. Kanske kommer också dagen för palestinierna som för egyptierna.