I helgen skedde något stort på Bali: Världshandelsorganisationen WTO lyckades ena 159 medlemsländer om ett handelsavtal som på sikt uppskattas kunna ge 20 miljoner arbetstillfällen och öka den globala BNP:n med, lågt räknat, 1 600 miljarder kronor. Men var är rapporterna om antiglobaliseringskravaller och utbrända bankkontor?
Till skillnad från WTO-konferensen i Seattle i USA år 1999 så har vi inte fått förmedlat några långa nyhetsinslag och kommenterade kravaller.
Demonstrationer förekom även under den senast WTO-förhandlingen på Bali i Indonesien, men de liknade ingenting jämfört med de 40 000 globaliseringsmotståndare som protesterade mot kapitalism och frihandel i Seattle.
Något har uppenbarligen hänt sedan år 1999. De indonesiska säkerhetsarrangemangen kan knappast ensamt ha hållit globaliseringsmotståndet stången. Mer troligt är att de senaste årens ekonomiska kriser som berört hela den globala ekonomin visat på behovet av ekonomisk tillväxt. Eller, snarare effekterna av en svag eller minskande tillväxt.
Därmed inte sagt att frihandel är vare sig allena saliggörande eller problemfritt. Det finns mängder av svårbemästrade handelsfrågor som måste lösas, vilket knappast kommer att ske i en handvändning, innan varor och tjänster kommer att kunna flöda friare över gränserna. En stor del av de närmast olösliga frågorna är relaterade till jordbruket.
Bali-överenskommelsen berör också jordbruket till viss del, även om huvudsaken är att minska krånglet och administrationen vid handel över gränserna. För bland annat Indien har det varit viktigt att ha möjligheten att finansiera spannmålslager med statliga medel för att säkra livsmedelstillgången för sin stora fattiga befolkning.
Vår regering hoppas att avtalet ska kunna minska kostnaderna för utrikeshandeln globalt med tio till femton procent. I dag är transaktionskostnaden för en vara mellan två till femton procent av varans slutliga pris.
Potentialen för förbättringar är stor inte bara i mindre utvecklade ekonomier. Enligt den Afrikanska utvecklingsbanken så tar det ungefär 36 timmar för en vara att komma igenom tullstationen vid Victoria Falls på vägen från Zambia till Zimbabwe.
Även om själva gränsöverfarten går snabbare i Europa tar pappersarbetet i snitt hela fyra till fem dagar för att exportera en vara från Sverige till Norge.
Helgens handelsavtal är WTO:s första resultat efter tolv års förhandlingar i den så kallade Doha-rundan. Även om överenskommelsen inte är något globalt frihandelsavtal så är det ändå ett steg i rätt riktning ifrån protektionism. Vilket är särskilt välkommet i en tid då enskilda länders ekonomiska svårigheter lätt kan slå över i populism och protektionism.
Nu lär väl handelskostnaderna inte minska direkt i och med undertecknandet av Bali-överenskommelsen, men om WTO-länderna menar allvar så kommer de positiva effekterna av en friare handel förhoppningsvis att märkas tydligt inom en inte allt för lång tid, vilket rimligen borde bereda marken för ytterligare handelsavtal.