Ett viktigt mått på välfärden i ett samhälle är tillgängligheten till sjukvård. Var och varannan dag kan man läsa om olika brister i vården och om landstingspolitiker som ställs mot väggen av uppretade skattebetalare. Inte sällan är kärnproblematiken läkarbrist. Halvårslånga kötider för att få träffa en specialistläkare ska givetvis ge rubriker.
Det är egentligen märkligt att det kan uppstå en brist på läkare. Visst, det kan vara svårt att rekrytera personal till alla delar av riket i en tid då sorstadsområdena har en i många stycken oförklarligt stark dragningskraft, men situationen är ändå orimlig.
År 2011 fanns det sju sökande på varje utbildningsplats och då ska vi komma ihåg att det inte är lönt att söka om man inte har extremt höga betyg. Trots det stora intresset för läkaryrket utfärdas varannan läkarlegitimation till läkare med utländsk utbildning.
Läkarbristen i Sverige borde i första hand lösas med fler utbildningsplatser i Sverige och inte genom att låta andra länder stå för utbildningen. Dessutom är det viktigt att läkarna verkligen får utöva sitt yrke utan att fastna i administrativa sysslor.
I veckan som gick överlämnade den särskilda utredaren Stefan Lindgren sitt betänkande, SOU 2013:15 För framtids hälsa – en ny läkarutbildning, till regeringen. Hans uppdrag var att se över den svenska läkarutbildningen och legitimeringen av läkare.
I den nuvarande ordningen tar läkarutbildningen fem och ett halvt år och leder fram till en läkarexamen. För att bli legitimerad läkare krävs också allmäntjänstgöring (AT) om 18 månader. I utredningens förslag förlängs utbildningen till sex år, samtidigt höjs kraven, men i gengäld räcker examen som grund för legitimation.
Förslaget skulle ge en kortare väg till legitimation vilket skulle harmoniera med flertalet av våra europeiska grannländer. De utländska läkare som legitimeras i Sverige omfattas idag inte av kravet på allmäntjänstgöring.
Det är i och för sig bra om EU-ländernas regelverk ser någorlunda likadana ut, men i fråga om vårdens kvalitet eller läkarnas kompetens är det svårt att inte tro att AT-tjänstgöringen skulle ha ett positivt inflytande. Det svenska systemet delar utbildningstiden mellan universiteten och landstingen och bidrar på så sätt till läkarförsörjningen i hela landet.
Utredningens förslag är troligen varken sämre eller bättre i fråga om läkarnas kompetens, men det finns andra aspekter på nuvarande system som landstingens personalförsörjning. Sannolikt finns det också fog för att tro att läkare utbildade i nuvarande svenska system i en internationell jämförelse kan anses bättre kvalificerade tack vare AT-tjänsten.
Hur det än blir med framtidens läkarutbildning kommer den av patienten upplevda kvaliteten huvudsakligen att grundas på möjligheten att inom rimlig tid (så snabbt som möjligt) få sin åkomma bedömd av en kompetent läkare. En viktig komponent i kvalitet är faktiskt kvantitet, därför bör vi också undersöka möjligheterna att examinera fler läkare.