Hillevi Engström har öppet proklamerat för det. Anders Borg har formulerat sig på sådant sätt att man kan ana att han privat ställer sig bakom det. Moderaterna avslog visserligen förslaget på förra partistämman men den som läser mellan raderna av vad Fredrik Reinfeldt sa i sitt tal på Moderaternas Sverigemöte för ett par veckor sedan anar nog ändå någonting som skulle kunna tolkas in som positivism för förändring inom aktuellt område. Det handlar om fler pappor hemma en längre tid. Den tredje pappamånaden.
Den kritiske mot reglering av föräldraledigheten hävdar alltid att valet om vem som ska vara hemma med barnen tillkommer familjen och endast familjen. Men den linjen har vi övergivet i och med att reglering har tillkommit. På individnivå handlar det givetvis om att möjliggöra för båda föräldrarna att få tid med sina barn, men på den övergripande samhällsnivån är syftena mer mångbottnade än så.
Det handlar om att försöka balansera upp det faktum att kvinnor efter barnafödande kommer efter på arbetsmarknaden, arbetar deltid i större utsträckning än män och får därmed också sämre pensioner än män. Den huvudsakliga delen av antalet VAB-dagar tas ut av kvinnor. Barn har två föräldrar men generellt sett tar kvinnor större ansvar för barn och hem än män. Fortfarande. Och detta får samhällsekonomiska konsekvenser.
Vård, skola och omsorg är mantran som politiskt alltid är aktuella och ett valår särskilt så. Oppositionen kritiserar regeringen för att ha försämrat välfärden. De målar upp en svart bild av svensk skola och sjukvård och vill lösa alla problem med höjda skatter och ökade bidrag. Men det är inte lösningen. Tror man det så har man missat den uppenbara kopplingen mellan sysselsättningsgraden och resurser till välfärden.
Varje krona till den offentliga sjukvården eller den kommunala skolan kommer ifrån någon som har arbetat och betalat skatt. Att höja det befintliga skattetrycket genererar visserligen mer pengar in till staten men det inverkar samtidigt begränsande på ekonomin eftersom hushållen får mindre pengar över att röra sig med.
Vad det istället handlar om är att få fler människor i arbete. Människor som arbetar mer och längre. På sådant sätt är alla med. För alla behövs. Och när människor arbetar mer genererar det större skatteintäkter och mer pengar till den gemensamma välfärden. Därför är jobben viktiga. Därför är den tredje pappamånaden ett intressant förslag värt att diskutera.
Kvinnor är i dag generellt sett bättre utbildade än män. De har högre betyg från skolan och läser vidare i större utsträckning. Eftersom Sveriges konkurrenskraft hänger samman med medborgarnas utbildningsnivå och vår förmåga att förvalta den är det direkt samhällsekonomiskt oförsvarbart att kvinnor ska halka efter på arbetsmarknaden när de blir mammor. Framför allt då papporna aldrig halkar efter, trots sitt föräldraskap.
När pappadagarna infördes stod papporna för omkring sex procent av föräldraledigheten. I dag är motsvarande siffra cirka 24 procent. Att staten här har pekat med åtminstone ett långt finger har gett resultat. Det har blivit viss utjämning, om än inte tillräckligt. Därför behövs en diskussion om hur vi går vidare. Och införandet av en tredje pappamånad är ett förslag väl värt att diskutera på allvar.
Strukturella åtgärder i form av politiska reformer behövs för det är uppenbart att familjerna inte löser situationen på egen hand. Hade de gjort det hade fördelningen varit bättre. Sverige har inte råd att inte ta bättre tillvara på välutbildade medborgare. Det är dags för staten att peka med hela handen. För jobben, för välfärden, för mer rättvis fördelning inom familjen av ansvaret för de gemensamma barnen.