Fler som skadar sig själva på ön
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Gotland kan vara en idealisk plats att låta sina barn växa upp på. Det är en alldeles fantastisk livsmiljö för de flesta barn, men inte för alla. Här finns föräldrar som missbrukar och slår, här finns mobbing och här finns ensamhet liksom överallt i Sverige.
Att vara ungdom på Gotland är tufft. Det är inte stort, det finns inte många valmöjligheter när det gäller fritidsintressen och vänner, sticker du ut så gör du det överallt. Om du får en stämpel på litet ställe som Gotland så vet snart alla om det.
Det är svårt att tala om det man mår dåligt för, man kanske skäms och är rädd för att alla ska få veta. Ibland går det så långt att man skadar sig själv. På Gotland ökat dessutom antalet kvinnor som skadar sig själva. Och på Gotland skadar fler män sig själva än i övriga landet.
Det finns ingen patentlösning på problemet, men vi måste göra det vi ser att vi kan göra. Det handlar om att vara medmänniskor och se alla människor, bry sig om och låta alla vara med i gemenskapen. Och att våga fråga när det är något som inte verkar stå rätt till.
På skolorna måste det finnas fler vuxna som har kunskaper om unga människor som mår dåligt, det räcker inte med en kurator på halvtid och psykolog som har några få timmar i veckan på skolan.
Det måste finnas utbildad personal som alltid finns att tillgå under skoltid och det måste finnas lärare som kan se när någon är utanför, blir mobbad eller mår dåligt. Det måste finnas resurser inom psykiatrin och sjukvården när man behöver hjälp.
Man ska inte behöva vänta i flera månader på att få hjälp och vård. På Gotland kan man som ung och med akuta problem, till exempel att man skadar sig själv eller har anorexi, få hjälp nästan omedelbart. Det är bra, men väntetiderna i alla delar av psykiatrin måste kortas.
Tjejer och killar som skadar sig själva måste få hjälp. De som mår dåligt måste få synas och få ses. Vi måste våga prata och vara medmänniskor. Det ska inte vara skamligare med ett sår i själen än ett sår på benet. Och man ska aldrig behöva skapa såret på benet själv för att få hjälp.