Jag arbetade på en behandlingsanstalt under några år. I arbetsuppgifterna ingick det att göra personutredningar inför beslut om vistelse på behandlingshem, under slutet av fängelsestraffet. Då gick jag igenom den intagnes akter. Där fanns domar, utredningar och yttranden på papper sedan personen började få problem med rättvisan.
Det fanns både likheter och skillnader mellan de intagnas historia. Ofta, men långt ifrån alltid, kom de från enklare ekonomiska förhållanden. Ofta men inte alltid fanns det en konstaterad eller misstänkt antisocial personlighetsstörning. (En form av empatistörning - nu för tiden talar man hellre om antisocialt beteende.) Men det som närmast var en absolut regel var att problemen med kriminalitet började i mycket unga år. Ett antal utredningar och åtgärder från sociala myndigheter på grund av kriminalitet var regel, nästan utan undantag.
Det behöver kanske inte påtalas att de sociala insatserna inte gjorde nytta, så att kriminaliteten upphörde. När de första gången kom in i kriminalvården var de redan tämligen förhärdade brottslingar.
Det går förvisso inte att föra statistiska bevis på anekdotiska exempel. Och det här bevisar inte heller hur effektiva de sociala insatserna var generellt. Men den likartade bakgrunden för denna grupp säger ändå något om de fall där samhället misslyckas med att häva en destruktiv utveckling i unga år.
När jag satt med de decimetertjocka pappersbuntarna tänkte jag ofta på vad det hade besparat offren, anhöriga och de kriminella själva i lidande om samhället lyckats bättre. Jag tänker på det igen när jag läser Tove Lifvendahls text i måndagens SvD. Den beskriver en familj vars trettonåriga son utsätts för systematiska trakasserier av jämnåriga. Det rör sig om grova hot och andra kriminella handlingar från individer och kriminella gäng.
Lika systematisk är samhällets reträtt inför våldet. BUP, polis och socialtjänst står handfallna. Och råder familjen att inte anmäla, att ge sig, att böja sig och låta de kriminella vinna. Till slut fanns bara två alternativ kvar för föräldrarna. Fly eller ta till våld mot andra barn för att skydda sitt barn. De väljer att fly.
Man kan försiktigt säga att samhället redan har misslyckats med de här barnen. Visst kan det vara så att vissa av de här individerna ”mognar” och går vidare till ett vanligt och rimligt laglydigt liv. Men det finns också de som inte mognar av sig själva och inte ser någon anledning att ändra sin livsstil. Det gäller särskilt dem med ”antisocial personlighetsstörning”, vilket närmast är en fördel i vissa kriminella kretsar.
Det är för de här individerna det behövs resoluta konsekvenser, när de går över gränsen. Det är särskilt viktigt för dem som ingår i gängbildningar som ger dem mycket positiv bekräftelse. Just livsstilskriminella i unga år upplever stora positiva effekter i sitt val av livsstil. De negativa konsekvenserna överväger de positiva först efter ett antal år, när missbruk, sociala relationer, ekonomi och straff börjar ta ut sin rätt. Det är först då de är mottagliga för frivilliga samtal om att börja ändra sina liv. Om man ska stanna den här processen innan dess måste konsekvenserna helt enkelt vara tyngre än de positiva faktorer som ligger i livsstilen.
”Det går inte bara att ropa efter hårdare tag”, är en vanlig respons. Vad är alternativet, undrar jag. Mjukare tag? Eller att fortsätta som idag? När hela samhället synes kapitulera för barn och unga i kriminella gäng?
Förebyggande åtgärder och en human kriminalvård har en given plats. Men samhällets reträtt mot våldet som nu eskalerar kan bara stoppas med tydliga, snabba och rejäla konsekvenser. Under tiden blir livet i vårt samhälle allt mindre humant.
Våldet, hoten och attackerna mot rättssamhället måste få ett slut. Om statens våldsmonopol upplevs vara på låtsas så kommer människor dra slutsatsen att de får lov att ta till våldsamma motåtgärder. De flesta kommer välja att fly, hellre än illa fäkta. Åtminstone den första gången. Poängen är att det är ett val som medborgare i en rättstat inte ska behöva göra.
I sociala medier uttrycker politiker sin bestörtan över det empatilösa våldet. Men rikspolitiker som fördömer brotten utan att berätta hur de ska fås att sluta är snudd på än mer obehagligt. Vem av dem vågar lova att de ska bryta utvecklingen?