Varje månad eller åtminstone 12 gånger om året flyttar EU-parlamentet en arbetsvecka från Bryssel (Belgien) till Strasbourg (Frankrike). De flesta av oss eurokrater (populär benämning av EU-tjänstemän) stuvar in oss i bilar eller chartrade tåg för att åka de 43 milen. Bakgrunden är Strasbourgs symboliska betydelse för Europas fred, eftersom staden ligger vid gränsen mellan Tyskland och Frankrike och ständigt varit utsatt för gränskonflikter. Då var det ett inspirerande framsteg att de tidigare fienderna bara några år efter andra världskriget kunde enas om att ha Europaparlamentet där. Den historiska symboliken ska respekteras.
Idag bidrar flytten dock till orimliga kostnader och miljöförstöring. Varje år kostar den de europeiska skattebetalarna ca 2 miljarder kronor och släpper ut 19 000 ton koldioxid. Det eviga pendlandet är en faktor som undergräver EU-samarbetets legitimitet och kastar en mörk skugga på det historiska perspektivet. En förändring av situationen kräver dock en förändring av EU-fördraget vilken i sin tur kräver att alla medlemsländer är överens. De som tills idag kämpat mot en förändring är föga överraskande Frankrike men också Tyskland.
Ett säte i Bryssel vore det självklara valet med tanke på samarbetet med de andra institutionerna (EU-Kommissionen och Europeiska rådet) som finns där. Det gäller därför att hitta en konstruktiv lösning för Strasbourg. Några förslag är exempelvis att ha ett Europauniversitet eller lägga myndigheter som sysslar med rättsfrågor i Strasbourg.
Jag kommer framöver att få möjlighet att engagera mig djupare i frågan eftersom Anna Maria Corazza Bildt jag arbetar hos är ny ordförande för rörelsen ”Single Seat”. Det är en pågående kampanj som lockar medlemmar från olika politiska grupper med det gemensamma målet att stoppa den vansinniga flytten. Ett som är säkert är att flyttkarusellen måste få ett stopp. Regeringen måste samtidigt fortsätta att lyfta frågan i budgetförhandlingar medlemsstaterna emellan framöver.
Alf Svensson sa nyligen att han inte tror på någon förändring under sin livstid. Jag hoppas att han har fel. Det kan tyckas vara en fråga av marginell vikt, men det är en oerhört viktig symbolfråga för EU-samarbetets trovärdighet och i förlängningen samarbetets framtid. EU måste framstå som en rationell organisation för sin egen överlevnad. Föraktet finns redan där och det är onödigt att spä på det i onödan.