FN har utsatts för en del kritik under senare tid. På motstående sida (1 oktober) förklarades FN vara ”vår utrikespolitiska snuttefilt”. Något raljant i sin ton, men byggde på en granskande artikel i SvD den 30 september. En artikel med tänkvärd kritik av FN, också från personer inne i FN-systemet.
Inte så konstigt dock att denna organisatoriska koloss kritiseras för tillkortakommanden.
FN måste finnas
Men alltid kommer man fram till samma slutsats, att FN måste finnas, som ett världsparlament, som en världsregering. Men en som lider av en konsensussjuka, som innebär kompromisser som urvattnar beslut.
För att nu inte tala om vetorätten för de fem permanenta staterna i säkerhetsrådet, som lett till fruktansvärt lidande för miljoner människor i Syrien. Klart att FN får kritik då.
Men kritiken skall vändas mot stormakterna i säkerhetsrådet. Det är hög tid att få till stånd en förändring där vetorätten tas bort och medmänsklighet och solidaritet istället får styra. Det som är grunden i FN-stadgan och i Förklaringen om de mänskliga rättigheterna.
Dagligen och stundligen kämpar FN med sina många organ och kommittéer med detta goda för ögonen. Nu senast fick det FN-nära OPCW fredspriset för sitt arbete mot kemiska vapen. En viktig aktuell markering.
De åtta millenniemålen som FN fastslagit har inneburit en överraskande framgång på många områden.
Världen blir bättre
Exempelvis har målet nåtts att halvera fattigdomen (idag lever mindre än 20 procent i extrem fattigdom), stora framsteg har gjorts för att barn skall få utbildning (över 90 procent börjar skolan) och fler barn än någonsin överlever sina fem första år. Den förväntade livslängden i världen är idag faktiskt 70 år (med stora variationer).
Det går att förverkliga mål, alltså. Men nya bekymmer tillstöter, inte minst klimatkrisen där världens politiker har märkvärdigt svårt att förverkliga mål, om de ens lyckas sätta upp de nödvändiga målen.
En ständig kamp för mänsklighetens fortlevnad under värdiga former, således. Här behövs ett starkt FN.
Utveckling kräver en helhetssyn. För ingen utveckling utan fred och ingen fred utan utveckling. Varken fred eller utveckling utan respekt för de mänskliga rättigheterna. Så enkel är agendan, men så svår att komma igenom.
Utveckling kräver också ett hållbarhetstänkande. Hållbarhet handlar inte bara om miljö, utan lika mycket om sociala och ekonomiska aspekter.
Var är Sverige?
FN-organet UNDP har arbetat fram ett index för mänsklig utveckling. Det bygger på befolkningens förväntade livslängd, utbildningsnivå och levnadsstandard. Enligt det senaste index (2011) finns de fem minst utvecklade länderna alla i Afrika och de fem mest utvecklade är: Norge, Australien, Nederländerna, USA och Nya Zeeland. Hm, vart tog Sverige vägen? Något att bita i inför det kommande valet.
FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon uttryckte nyligen en god målsättning: ”Leave no one behind and bring everyone forward”. Alla ska med!