I dag firas FN-dagen till minnet av FN-stadgans undertecknande. Tyvärr är det i dagsläget svårt att uppbåda någon större begeistring över FN, när det pågår ett fruktansvärt inbördeskrig i Syrien.
Regimen där använder sin överlägsna våldsmakt för att terrorisera den egna befolkningen. Men FN:s säkerhetsråd är ovilligt att fördöma övergreppen.
Förre FN-chefen Kofi Annan gav sin tolkning i en debattartikel i Financial Times 2 augusti. Annan menade att det vilade på Iran, Kina och Ryssland att övertyga Assadregimen om att upphöra med våldet.
Problemet är förstås att de tre nämnda staterna är rädda för vad som skulle växa ur en fredsprocess. Krav på demokratiska reformer och mänskliga rättigheter är inget som regimerna i Moskva, Peking och Teheran vill höra talas om. Därför fortsätter dödandet. Ryssland och Kina är medlemmar i FN:s säkerhetsråd och har vetorätt.
Syrienfrågan är förstås ett extremfall. Men den pekar på FN:s grundläggande problem. De goda ledord som de demokratiska staterna vill att organisationen ska stå för omfamnas inte av majoriteten av dess medlemmar.
Mindre än 50 procent av medlemmarna är fungerande demokratier. Det betyder att många av tjänstemännen i FN:s organisation har sin bakgrund i auktoritära och korrupta byråkratier. Följaktligen återfinns ofta korruption i olika FN-projekt. Något som bland andra svenskan Inga-Britt Ahlenius spelat en viktig roll i att avslöja.
Det står också klart att de totalitära staterna ofta använder FN för att förhärliga sig själva eller för att relativisera och därmed urholka olika demokratiska eller humanitära värden. Vilka kvaliteter har till exempel Saudiarabien och Kuba tillfört rådet för mänskliga rättigheter?
Listan på kritik kan göras lång. Men det innebär ändå inte att vi borde lägga ned FN. Världen skulle inte se bättre ut utan samfundet. Med alla sina fel är säkerhetsrådet fortfarande ett forum som bidrar till att krig kan undvikas. Trots en omfattande korruption gör FN:s institutioner viktiga humanitära insatser som förbättrar människors liv.
Även om diktatorerna ofta lyckas få ut sitt budskap via FN är det i längden idéer om öppenhet och rättigheter som vinner mark.
Lika lite som vi kan jubla över FN, kan vi bortse från det. Frågan vi bör ställa oss är hur vi som lever i länder där staten garanterar oss rätten att tala och kritisera ska kunna använda oss av den rätten för att göra också världen bättre. Det är en fråga att använda FN-dagen åt.