FN varnar för riskerna med en skenande ADHD-medicinering
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I februari publicerades ännu en ambitiös långtidsundersökning av effekterna. Den australiensiska Rainestudien har följt ett par tusen barn med och utan medicinering från fem till 14 års ålder.
Ingen förbättring socialt
Resultatet är att preparat (typ Ritalina) inte förbättrar ADHD-beteendet, snarare fanns en tendens att det förvärrades. Ingen förbättring socialt och emotionellt, inte heller av skolprestationen.
Sannolikheten ökade tiofalt för att av lärare uppfattas som under sin åldersnivå. Blodtrycket påverkades negativt. Den mycket omfattande MTA-studien kunde heller inte påvisa några långtidsfördelar med medicinering. De behandlade barnen blev några centimeter kortare.
Hur ska man då förstå entusiasmen för ADHD-medicinering? Finns det kortsiktiga vinster med att barnen för en period kan bli mer "lätthanterliga" och kan koncentrera sig på enformiga arbetsuppgifter, trots att de kanske sovit för lite. Men hur ska man uppfatta fördelen med psykostimulantia om det inte finns några positiva effekter på längre sikt?
Grundproblemet är att de påstådda förändringar i hjärnkemin som man tror sig ha konstaterat vid den ganska godtyckligt definierade rastlöshet som kallas ADHD lika gärna kan vara ett resultat av beteendet, som en orsak till beteendet.
Läkemedelsindustrin
Läkemedelsindustrin och dess forskare har dock bestämt att ADHD är en följd av arv eller tidig hjärnskada, förekommer hos 3-4 procent av barnen och är ett kroniskt funktionshinder som måste medicineras. Denna hypotes framställs som Sanningen.
MTA-studien visade dock att bara 30 procent av de barn som från början fått diagnosen ADHD hade samma diagnos åtta år senare, helt oberoende av medicinering. Två intressanta undersökningar redovisar oerhört olika förekomst av ADHD. I den norska undersökningen av 9 000 barn ( Barn i Bergen) är det 1,7 procent som anses ha ADHD. I Carlsons Kievundersökning av 600 barn i 10 till 12 års ålder, rörde det sig om 19,8 procent, bland pojkarna 28,3 procent.
På medicinarhåll har man då börjat tumma på diagnoskriterierna. Det finns förslag att ändra dessa så att de kan omfatta dubbelt så många norska barn. På samma sätt övervägs i Sverige att ändra diagnosen så att lika många flickor som pojkar kan få ADHD.
Kemiskt experiment med barn
Vetenskapligt är det här en härdsmälta. Jämför Bergen och Kiev. Den logiska slutsatsen är att det går att framgångsrikt behandla rastlöshet och bristande koncentration (ADHD) med minskad trångboddhet och ökad jämlikhet. Men vad tjänar farmakaindustrin på det?
Den nya trenden är att uppfatta kriminalitet som resultat av hjärnkemi. Fängelseinterner anses ha ADHD i långt större utsträckning än andra och amfetaminbehandling ska göra susen. Så länge dessa drogförsök helt saknar dokumentation handlar det dock om fria fantasier och önskedrömmar. Och att kriminalitet orsakas av defekt hjärnfunktion. Är vi åter på 1800-talet?
Det pågår ett kemiskt experiment med våra barn. Varför är inte det en fråga inför valet?