I dag lördag gör de upp i Västerås. Kristdemokraterna väljer mellan sittande ordförande Göran Hägglund och utmanaren Mats Odell.
Inget av alternativen bäddar för någon succé. Inget av alternativen kommer sannolikt leda till någon katastrof.
De två kandidaterna är i mycket varandras spegelbilder.
Där den ene har sin styrka, där har den andre sin svaghet.
Göran Hägglund är charmig. Mats Odell har pondus. Den senare kallas stundom för "grå eminens". Medan Hägglund, femtio fyllda, fortfarande ger ett ungdomligt intryck.
Hägglund har varit skicklig på att arbeta i allians. Han är omtyckt av både väljare och politiker i de andra borgerliga partierna. Mats Odell är mer av en frikyrkokaraktär, och enligt interna kd-rykten föll hans statsrådspost på att han hade svårt att arbeta inom alliansen. Dessutom har han i sin valkampanj lovat mindre foglighet inför alliansen. Vinner Odell får vi anta att Kristdemokraternas tid som skötsammast i klassen är över.
Den sittande ordföranden har en fördel i att vara en pragmatiker som lyckas skapa praktisk politik av ett ganska litet väljarmandat. Fria apotek, slopad fastighetsskatt, sänkt skatt på pensioner är några exempel. Utmanaren däremot hade som minister svårt att omsätta sin goda retorik i faktiska resultat. Men det kan naturligtvis ha kommit sig av att han hindrades uppifrån.
Göran Hägglund beskylls ofta för att vara en elitist, och han uppskattas av eliter. Inför förra valet var det många kändisar som uttalade sitt stöd för Hägglund. Han har utmärkt sig som en verklig stand-up komiker i humorprogram. Och han kan vara akademiskt intellektuell i P1.
Mats Odell känns främmande i sådana sammanhang. Däremot är han en folkrörelsemänniska av det äldre slaget. Han tvekar inte att hälla upp kaffe och dela ut ballonger på ett torgmöte. Han glömmer sällan ett ansikte och känns folklig och gedigen.
Göran Hägglund har lämnat pingstkyrkan och är kristen lite som folk är mest. Han betonar att hans privata religiositet är av det slag som får honom att tänka efter innan han gör starka utfästelser. Mats Odell däremot är ett barn av väckelsen. Det råder ingen tvekan om att hans hemvist är i den radikalare delen av svensk kristenhet.
I det interna käbblet är Odells svaghet att han samarbetar med de utifrån sett mest kontroversiella krafterna inom partiet. Att ta stöd av Livets Ord och de riksdagsledamöter som kommit in med hjälp av pengar från det samfundet är att leka med elden. Risken är att Ulf Ekman en dag kräver en gentjänst.
Göran Hägglund har däremot visat sig oförmögen att hantera den obstinata frikyrkofalangen. Han har föredragit mobbarens tysta taktik, vilken han även använt mot ungdomsförbundet. Därför har han gjort sig många fiender, vilket nu blir uppenbart i upproret mot honom.
Som sagt. Det är inte ett enkelt val. Men frågan är om det gör så stor skillnad.