KRÖNIKA
För ett år sedan förändrades allas våra liv.
Pandemin visade upp sitt fula tryne. Smög först sakta, men sedan alldeles för snabbt över oss.
Personer jag kände har gått bort. Andra blev sjuka, hamnade på sjukhus, men tillfrisknade lyckligtvis.
Vi fick börja hålla avstånd. Inte träffa barn och barnbarn i den utsträckning vi ville. Inga kramar.
Livet blev annorlunda, nästan över en natt. Tidigt förstod vi innebörden och hur sjukdomen var på väg att ta över våra liv. Själv har många av oss varit totalt socialt missanpassade sedan pandemin bröt ut.
I den vevan, när viruset dök upp, hade jag precis bestämt mig för att gå in i politiken. Fick frågan om jag var intresserad något år tidigare, men kände mig då inte mogen.
Men när Centerpartiets valberedning ställde frågan kände jag att nu, nu var det dags. Jag hade varit borta från yrkeslivet i nästan fyra år, och kände att det var dags att göra något nytt. Jag som kom från en yrkesroll i den privata sfären skulle kanske kunna ha något att tillföra. Hade jobbat i över 40 år som journalist i olika roller, men aldrig varit i närheten av politiken. Har annars medverkat under alla rubriker man kan tänka sig i en tidning. Men aldrig på ledarsidan. Det här är premiär.
Så, vid fyllda 65, bestämde jag mig för att inleda en ny karriär. Jag blev invald i gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden (GVN) som ersättare. Det betyder att jag sitter på reservbänken och hoppar in om någon av de ordinarie inte kan vara med. Som ersättare deltar vi i alla möten, vi får ställa frågor, men inte rösta. Det gör bara de ordinarie. M har ordförandeskapet i nämnden. C har tre röster, M två. Den andra sidan, S, V och MP, fyra.
Numera har uppdragen blivit några till. Sitter sedan i höstas i Centerpartiets distriktsstyrelse. Jobbar med kommunikationsfrågor. Är nämndeman i förvaltningsrätten i Stockholm. Har dock inte haft något uppdrag ännu på grund av pandemin, men inbokad för premiär i april. Vi får väl se vad som händer då. Och så sitter jag som suppleant i Gotlänningens tryckeri AB.
Under det här året har det knappt varit några fysiska möten. De flesta träffar har skett digitalt via Zoom, Skype, Teams och allt vad det heter. Programmen har utvecklats otroligt under det här året och blivit en nödvändighet för att vi överhuvudtaget ska kunna träffas. Nu känns det nästan naturligt att sätta sig framför en dator. Delta på möten, hoppa in i grupparbeten, vara med på seminarier. Men jag saknar de fysiska mötena.
Med jämna och ibland kanske ojämna mellanrum kommer jag att dyka upp på den här sidan.
Jag kommer att ta er med in i en nykomlings politiska värld. Och försöka berätta så tydligt jag kan hur det är att vara behövd även på ålderns höst. Någon ålderism har jag inte upplevt ännu i varje fall.
Känns skönt att vara tillbaka i en spalt igen.