Följetong utan happy end
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
"Kvar i mötesrummet sitter en regering som knappt kan lämna huset. Bestående av folk som i irakiernas ögon kommer "utifrån" och som är avskuren från daglig kontakt med de landsmän de är satta att styra. En regering, som för sin egen säkerhet och för att genomföra sina beslut måste förlita sig på 160 000 ockupationssoldater, immuna mot åtal inför landets domstolar. Det påminner starkt om när Moskva på sin tid installerade vänligt sinnade regeringar i Östeuropa."
Våldet och laglösheten
Visst har det hållits val sedan dess, och visst är den nuvarande regeringen mer representativ, än den som jag beskrev 2004. Men i övrigt har nästan allting annat blivit sämre i Irak: Säkerheten, försörjningen, enigheten, framtidsutsikterna. USA har idag ännu fler soldater i Irak än sommaren 2004.
Ändå sprider sig våldet och laglösheten till delar av landet, som tidigare varit relativt lugna, både i norr och söder. Terrordådet i Sinjar i norra Irak, som krävde 200 liv, visar hur explosivt läget är.
Irak har blivit en följetong, där det har blir allt svårare, att skönja ett lyckligt slut. Pessimismen delar jag numera med de flesta.
Inbördeskrig väntar
Inte ens demokraterna i USA tror längre, att det finns någon snabb väg ut ur Irak. En anledning är risken för ett fullskaligt inbördeskrig eller i varje fall att landet delas upp, om de amerikaniska trupperna dras tillbaka.
Något som skulle röra om ordentligt i regionen. En annan är att man skulle tvingas evakuera ett stort antal irakier, som samarbetat med ockupationsmakten.
Vid en amerikansk reträtt skulle minst 100 000 irakier sväva i livsfara. Perspektivet att ta hand om så många irakier med familjer, tilltalar inte amerikanerna. USA har hittills i år bara tagit emot 200 flyktingar från Irak.
Medan Sverige tagit emot 1 000 - i månaden. Det är den grymma verkligheten i Irak, som ingen kan bortse ifrån.
Enligt beslut i säkerhetsrådet ska FN trappa upp närvaron i Irak. FN ska bland annat främja nationell försoning och uppmuntra intern dialog, lösa gränskonflikter, skydda mänskliga rättigheter, öka säkerheten för civila och hjälparbetare, samt tillhandahålla hjälp. Men hur ska det gå till?
De FN-anställda köar inte precis för att få tjänstgöra i Bagdad, där de riskerar att bli ställföreträdande måltavlor för ockupationssoldaterna. Vad kan ett 30-tal nya FN-medarbetare bidra med, som inte USA och den irakiska regeringen klarar på egen hand?
FN:s svåra roll i Irak
FN har redan stora kostnader för humanitära insatser till följd av USA:s krig. Att starta nya återuppbyggnadsprojekt i ett läge, där den irakiska regeringen vägrar ta ansvaret för anläggningar, som redan står klara, verkar inte heller vidare meningsfullt. Bedriva medlingsarbete? Medla om vad, mellan vilka parter?
FN kommer säkert att behövas i Irak en gång i framtiden. I det perspektivet är det viktigt att världsorganisationen inte nu komprometterar sig, genom ett samarbete på ockupationsmakternas villkor. FN är både för sent ute och för tidigt.