När Sverige röstade om euron 2003 blev det nej trots en överlägsen kampanjapparat på ja-sidan. Alla de borgerliga partierna och Socialdemokraterna var för medlemskap. Tillsammans med näringslivet kastade de in sina organisationer i arbetet att övertyga svenskarna om eurons förträfflighet.
Men 57 procent av svenskarna röstade ändå nej. Och politikernas besvikenhet över sitt trångsynta och bakåtsträvande folk gick inte att ta miste på.
Nu har historien givit nejsägarna rätt. Sverige står starkare utan euron. Krisen i euroländerna vittnar om att det är svårt att bygga ekonomiska unioner över kulturgränser. Tvärt emot intentionerna verkar det som om osämjan kring den ekonomiska politiken nu har minskat stödet för europeisk integration. Det är ett allvarligt bakslag som borde leda till att de som röstade nej ges ett erkännande för sin klokskap.
Men något sådant uttalande lär vi inte få höra i Sverige. Eliten är fortfarande onyanserat för eurosamarbetet. Mindre än en femtedel av riksdagens ledamöter är emot en svensk anslutning till euron.
Var är de parlamentariska representanterna för svenskarnas skepticism mot överstatlighet? Moderater och Socialdemokrater hade stora grupper av sina väljare som sa nej. Varför är deras skeptiker inte representerade i riksdagen?
En av Europaparlamentets ledande euroskeptiker, Daniel Hannan, levererade sin egen teori på ett fullbokat seminarium hos Timbro den 13 juni. Hannan, som är engelsman och djupt rotad i tory-traditionens misstänksamhet mot maktkoncentration, menar att det handlar om en skillnad mellan byråkratisk elit och vanligt folk.
Hannan påpekade att skillnaden mellan politiker och vanligt folk inte bara är ett svenskt fenomen, utan syns i alla Europeiska länder. Det finns enligt Hannan inte längre något EU-land där en majoritet av befolkningen är för en federal europeisk stat. Ändå forceras en sådan av politikerna.
Hannan spådde att det delvis hade en rent ekonomisk förklaring. För politiker och byråkrater finns det mängder av EU-pengar att finansiera projekt med. Folken däremot, är de som får betala för samarbetet. Inte minst när krisbanker ska lösas ut av skattebetalare.
Hannan är slagfärdig retoriker och känd för att ställa saker på sin spets. Men det ligger något i hans beskrivning.
Skillnaden mellan hur folkets representanter och själva folket tänker kring europasamarbetet är uttryck för att något inte stämmer. Händelseutvecklingen visar att det inte är folket det är fel på.
Europasamarbetet är något av det bästa som hänt Sverige. Just därför bör vi vara vaksamma mot att politikerna inte hastar sönder hela projektet. Ett fördjupat samarbete måste få växa fram i sin egen takt. Det förstår folken men inte politikerna.