Enligt en undersökning som presenterades av Livsmedelsverket i en debattartikel av generaldirektör Inger Andersson, på DN debatt i september i år, finns det i dag fler överviktiga och feta män än normalviktiga i Sverige. Många unga dricker mer än fyra liter läsk i veckan och unga äter sämre än äldre och som nation äter vi alla för mycket socker och fett och för lite grönsaker. Andersson efterlyste en nationell strategi för mat och hälsa. Men är det verkligen upp till staten att bestämma vad som skall finnas på våra tallrikar?
Vad vi äter anses nog av de flesta vara någonting som faller inom den egna självbestämmanderätten och långt utanför den politiska dagordningen. Sett i ett vidare perspektiv kan den slutsatsen ifrågasättas. Sjuklig övervikt och fetma kostar, såväl den berörda individen som samhället i stort. Individen drabbas i form av överviktsrelaterade sjukdomar, arbetslöshet (är man sjuk är det svårt att arbeta) och sämre livskvalité (man man alltför överviktig är det svårt att ha ett aktivt liv). Samhället drabbas i form av ökade sjukvårdskostnader, bortfall av arbete och kostnader för arbetslöshet.
År 2003 uppgick de indirekta kostnaderna för sjukskrivning, förtidspension, produktionsförluster samt sjukvårdskostnader relaterade till övervikt och fetma till 15,1 miljarder kronor. Utgifter som vi äter oss till.
Övervikt och fetma är ett välfärdsproblem och de sjukdomar som följer i dess spår sjukdomar som vi skulle kunna undvika. Enligt en uppgift från Läkartidningen var 20 procent av barn och unga överviktiga 2011. Var femte unge, med andra ord. En ohälsosam barndom ökar även risken för ett ohälsosamt vuxet liv. Om fetman utvecklas som under slutet av förra seklet kommer kostnaderna för problemen relaterade därtill öka med 40 procent till år 2020, enligt en rapport från Finansdepartementet från förra året.
När samhället blir allt tyngre och det handlar om en ohälsosam övervikt som trend för medborgarna som kollektiv, då är det inte längre ett problem som staten kan blunda för. Kostnaderna för samhället och individen blir för höga. Vi må ha råd att äta oss sjuka men staten har inte råd att ignorera det. 15,1 miljarder kronor räcker till många dagisplatser eller lärarlöner.
Den uppenbara frågan blir vad som bör göras. Göran Hägglund vill ha en nationell kraftsamling för att få stopp på den ohälsosamma utvecklingen. Stundom höjs röster för en särskild sockerskatt. Enligt uträkningar från finansdepartementet skulle en sådan skatt minska förbrukningen något, men vara långt ifrån tillräcklig.
Frågan är om inte svaret handlar om utbildning och då av såväl barn som vuxna. Skolorna kan vara nyckeln till lösningen eftersom det handlar om att skapa förståelse och intresse för en sund livsstil, utan överdrifter åt något håll.
Matfråga är känslig. När Stockholms stad i våras beslutade om att samtliga skolor inom staden skulle följa livsmedelsverkets rekommendationer blev resultatet att elevernas valda Bregott i höstas ersattes med lättmargarin. Efter stora protester gick skolborgarrådet för ett par veckor sedan ut och meddelade att det var upp till varje skola att själv bestämma vad smörgåsarna skulle bredas med.
Förbudet väckte känslor. Mat väcker engagemang. Med sunt förnuft och utbildning borde vi dock komma långt. I slutändan handlar det inte om Bregott eller lättmargarin. Det handlar om liv, livskvalité och hela vårt samhälle.
Inger Andersson har rätt, Sverige behöver en nationell plan för att få folkhemmet i form igen!