Folkhemsarkitekt med låg profil
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Priset delas ut av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, men vem var Rudolf Meidner?
Svar: En av vårt svenska folkhemsbygges främsta arkitekter men ändå tämligen bortglömd när han, 91 år gammal, avled i december i fjol.
Solidariska lönepolitiken
Om något förtjänat kallas tankesmedja var det LO:s utredningsavdelning under de mer än två decennier (1945-1966) då Meidner var chef där.
Både den solidariska lönepolitiken och den arbetsmarknadspolitik som sjösattes på femtitalet bar i hög grad Meidners - och kollegan Gösta Rehns - signatur.
Och utan Meidner hade sannolikt aldrig sjuttitalets förslag om löntagarfonder sett dagens ljus heller. Meidner var dock ingen linslus.
Han höll låg profil utåt. Politisk makt för egen del tycks han aldrig ha eftersträvat. Han såg sin roll som expertens; att presentera fakta för andra att besluta och agera utifrån.
Samtidigt rådde inget tvivel om hans ideologiska lidelse. Han dolde "en vulkan under nylonskjortan" som det hette i en träffande karakteristik.
Intrycken från en uppväxt i arbetslöshetens Tyskland på tjugo- och trettitalet kom att livsvarigt prägla Meidners politiska hållning.
I den ingick en grundläggande skepsis mot partier. Att både socialdemokraterna och kommunisterna svek då det gällde att stoppa nazismen i hans hemland kunde han aldrig glömma.
Om man vill finna en förklaring till att han valde facket framför partipolitiken ligger den där. Det var också inom LO han kände sig mest hemma.
Till Sverige flydde han som nittonåring när det nazistiska hotet började bli alltmer påträngande. Var man som Meidner både radikal socialist och jude var läget förstås extra farligt.
Han sökte en tredje väg
Att det blev just Sverige styrdes av den geografiska närheten. Möjligen kan även andra faktorer ha bidragit. "Här går Greta Garbo omkring fritt på gatorna" som unge Rudolf skrev i ett brev till en kamrat.
Meidner sökte en tredje väg, mellan statssocialism och kapitalism. Det var också detta som vägledde honom under arbetet med löntagarfonderna.
För Meidner blev det inte mer socialism för att privat maktkoncentration byttes mot ökat statligt inflytande. I den modell han tänkte sig skulle löntagarna själva utöva makt, via sina fackliga företrädare.
Vad Meidner trots sin klarsyn märkligt nog tycks ha grovt underskattat var inte bara tveksamheten hos den socialdemokratiska ledningen inför ett så radikalt steg utan det enorma motstånd det skulle mobilisera.
Ekonomisk demokrati?
Därför gick det också som det gick med löntagarfonderna. Som kanske var svensk arbetarrörelses sista allvarlig ansats att verkligen ändra den kapitalistiska produktionsordningen.
Numera talar ingen om ekonomisk demokrati. Eller ens om att bryta den privata maktkoncentrationen. Men frågorna kan mycket väl aktualiseras på nytt.
Just därför borde arvet efter Rudolf Meidner inte tillåtas falla i glömska.