Folkpartiet vinnare i Europafrågan
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det är ett sätt att skriva folkpartiets moderna historia. Men man kan också konstatera att partiet fick nästan 14 procent i Europaparlamentsvalen 1999 och 2009 (båda gångerna med Marit Paulsen som toppkandidat), och strax under tio procent i Europaparlamentsvalet 2004.
Historia är en viktig ingrediens i självbilden, detta gäller såväl människor som politiska partier. I de senares fall får det effekt på såväl politiska prioriteringar som hur man profilerar sig. I programmet "Ett Sverige som växer - i en värld som krymper", som folkpartiets partiråd antog på söndagen, är det tydligt hur politiken präglas av historien.
Bland programmets förslag på åtgärder för nästa mandatperiod - ett slags valmanifest - ligger fokus på jobb, skola, innovationspolitik och jämställdhet. Det är en klassisk folkpartimix, med de numera obligatoriska "att ställa krav är att bry sig"-inslagen. Ny lagstiftning om att alla kommuner ska kräva motprestation för försörjningsstöd (socialbidrag) föreslås, liksom tydligare kunskapskrav i skolan.
Att folkpartiet är - och, vilket är viktigare i sammanhanget, känner sig - starkt i Europafrågor märks i programmets skrivning om euron. Här finns visserligen flera åtgärdsförslag för att förhindra den sortens problem som Grekland nu upplever - men utgångspunkten är att euron är bra. Folkpartiet tycker att Sverige bör folkomrösta på nytt, under nästa mandatperiod. Efter vårens minst sagt turbulenta utveckling har övriga europositiva partier börjat låta skeptiska, men inte folkpartiet. På Europaområdet känner sig fp som en vinnare, och agerar därefter.
Allianspartierna är fortfarande fyra separata partier, vilket märks bland annat i eurofrågan. Ändå är de betydligt mer samstämmiga än de rödgröna, som är splittrade i nyckelfrågor. Om alliansen blir omvald i höst kommer samarbetet i sig bli en viktig del i de fyra partiernas historieskrivning. Då kommer förmågan att leda och samarbeta tydliggöras som framgångsfaktor. Vad det innebär för politiken återstår att se, men en uppenbar risk är ytterligare strömlinjeformning. Därför är det positivt att folkpartiet nu tar så tydlig ställning för Europasamarbetet - och visar att det ställningstagandet inte kommer att bjudas ut på förhandlingsbordet.