Det är knappt så att Almedalen kallnat när jag börjar skriva den här krönikan. Godispapper, flygblad och gratistidningar ligger fortfarande i drivor.
Leende politikeransikten på förtryckta a3-ark och engångsmuggar med kvällstidningsloggor. Det är som om en orkan dragit genom byn. Även om Almedalen brukar vara skandaltätt var det i år snarare en tyst dramatik som gav det mest intressanta skådespelet.
För en del av allianspartierna ligger den huvudsakliga konfliktlinjen inte mot oppositionen. Den är intern och ligger i den egna alliansen. Medan Moderaterna och Folkpartiet är upptagna med att positionera sig mot Miljöpartiet och Socialdemokraterna måste Centern och Kristdemokraterna hitta en strategi för att positionera sig i alliansen.
Akta rygg FP!
Här är varför Folkpartiet verkligen borde akta rygg:
KD nyttjade hela sitt Almedalstal åt att gå till ett frontalangrepp i det tysta på folkpartiet, Utan att överhuvudtaget nämna FP lyckades KD positionera sig som: 1. europavänner och 2. försvarskramare. För alla som hängt med i svensk politisk debatt sedan 2006 vet att det är Folkpartiets två viktigaste frågor vid sidan om skolfrågan.
Därför skapas också en tydlig trängning runt Folkpartiet efter Göran Hägglunds startskott i söndags.
När både Socialdemokraterna och Miljöpartiet på allvar utmanar FP på den utbildningspolitiska arenan (som så länge varit ett fält där FP haft fritt spelrum) behöver Folkpartiet någonstans att söka flykt.
En trygg politisk fråga där partiet känner sig hemma. Där väljarna vet att FP går att lita på. Folkpartiet har haft två reträttfrågor, två comfort-zones att när som helst söka skydd i. Försvaret och EU.
Nu är Folkpartiet hotat på alla fronter.Genom att KD börja rikta sitt politiska fokus mot försvar och Europafrågor har KD effektivt stängt Folkpartiets två reträttvägar. Man kan inte heller söka strid om frågorna i Alliansen, splittringsrykten och skilsmässospekulationerna susar redan vilt. Är det omedvetet? Nja. Men med vänner som Kristdemokraterna, vem behöver fiender?
Partiets alternativ
Alternativet för FP är att söka en helt ny politisk väg men det tar för lång tid. Särskilt med knappt ett halvår kvar till valår. FP har byggt förtroende i utbildning-, försvars-, och europapolitiken under väldigt lång tid. Det är inpräntat, inbränt som ett Katlamärke på den folkpartistiska partikroppen.
Till och med folkopinionen har lämnat FP i paradfrågorna. Väljarnas förtroende för Folkpartiets utbildningspolitik har totalt eroderat. I försvarsfrågor flyr väljarna till moderaterna och i EU-frågor har FP aldrig haft särskilt stort förtroende.
Så nog kan valstrateger och hobbytyckare stirra sig blinda på frågan om C och KD klarar riksdagsspärren. Och det är spännande, absolut. Men Folkpartiets politiska kollaps lämnar ett vakuum att fylla och fler frågor att besvara.
Och FP behöver söka sig till ny politisk mark. En mer socialliberal riktning som bara uteblir på grund av ett enda stort hinder – Jan Björklund själv.