Jag har sett filmen om Palme och förstått att jag en gång i tiden här på GT:s ledarsida kunnat skriva en artikel med rubriken : Palmes barn. Jag tror, att vi var många som kände så, många som väcktes till politiskt engagemang av en både intellektuell och karismatisk ledare med en oöverträffad förmåga att tala om jämlikhet, rättvisa och solidaritet.
Kanske var vi många som kände oss mer anslutna till Palme än till det socialdemokratiska partiet. Men det kom med tiden att bli för Palme som med Abba, många förnekade storheten, blev kritiska.
Demokratin hade ett innehåll
Jag tror, att jag kan säga att det var Palmes starka tilltro till demokratin, som den västerländska världens finaste klenod, som gjorde oss hänförda, demokratin var inte bara en metod för beslutsfattande, demokratin hade ett innehåll, ekonomiskt, socialt, kulturellt.
Att den socialism han stod för var en demokratisk socialism drog för honom upp skiljelinjen till kommunismen. Den rågången var inte alltid lätt att göra i slutet på 1960-talet och det begynnande 70-talet. I grunden fanns också en kritik som gällde det kapitalistiska samhället, som måste hållas i strama tyglar. Under några gyllene år lyckades det ganska väl.
Men ju mer demokratin kom att medialiseras, avideologiseras, individualiseras och marknadsorienteras desto svårare fick den kollektiva drömmen om alla människors lika värde och rätt att hävda sig. Frihetens värde blev en individualiserad dröm om valfrihet i ett genomkommersialiserat konsumtionssamhälle. Den materialiserade världens "skitdrömmar" blev livsinnehållet för de många. För några veckor sedan skrev jag ett par artiklar om framtidens politik (GT 25/8, 30/8) som mynnade ut i en önskan om en förädlad form av demokrati där allas rätt och ansvar ställdes över kortsiktigt käbbel om lösningar som ingen annan grund hade än ekonomisk tillväxt.
Tidens stora problem
Hemkommen från en resa finner jag tidningarna lagda på hög och förstår att inga av tidens stora problem kommit närmare sin lösning och egentligen hade jag inte heller förväntad mig det eftersom nutidens stora frågor aldrig har sin lösning i nutid. Först efteråt förstår vi vad vi borde ha gjort.
Men en sak fick mig i varje fall att stanna upp med vitt uppspärrade ögon; socialdemokraternas "affärsplan för Sverige" (DN debatt 24/9).
Socialdemokratiska partiledningen presenterar i fem punkter sin samlade politik för framtiden. Om moderaterna presenterat sina framtidsplaner under rubriken "affärsplan" så hade jag kanske uppfattat det som ett bevis på politikens totala kapitulering under marknadens krav. Men att socialdemokratin skulle lämna in ett bevis på att man ansluter till detta förhållningssätt hade jag kanske inte väntat. Inte ett ord finns i planen om att kontrollera, balansera, motverka eller utveckla ett politiskt arbete för att reglera en marknad som i globaliseringens spår löper amok världen över.
Ingenting utmanande
Författarna har inte ens ett eget språk som bär. Visionslöst och platt försöker man skriva på en blandning av ofullgången, barnslig ekonomisvenska, som man tror ska kunna vinna anhängare till partiet.
Man låtsas kritisera fast man egentligen delar åsikt. Det finns inte en punkt som allianspartierna inte skulle kunna skriva under på.
Ingenting utmanande eller analyserande om vinsterna i välfärden, ingenting om miljöförstöringen, ingenting om Europas kris, ingenting om kommersialismens farsoter. Inte ett politisk formulerat budskap som lyfter texten. Palme måste vända sig i sin grav.