För Alliansen en bra politik för fackföreningar och anställda?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Gott, då vet vi det. Sedan är det en definition om vad som är bra eller dåligt för fack och anställd. Ganska många på den borgerliga sidan hävdar att det är bra för den anställde om facket får mindre inflytande. Anser man det så tycker man naturligtvis inte att man röstar på ett parti som arbetar mot facket.
Sämre a-kassa
Eva Bofride tycker antagligen inte att riksdagsbeslutet om att a-kasseavgiften höjs medan ersättningarna minskar, är dåligt för den anställde. Lavallagen är i konsekvensens namn helt i sin ordning och är inget hot mot svenska löner.
För det har regeringen bestämt, den regering som Eva Bofride med största sannolikhet har röstat på för hon röstar ju inte på ett parti som arbetar mot fack och anställda säger hon. Det här är bara några exempel på de försämringar som regeringen har infört och som slår mot den anställde.
En fråga som ligger på riksdagsbordet just nu är inskränkningar i kollektivavtalet för sjömän och att släppa in bemanningsföretag på båtarna, något som kan slå hårt mot sjömännen. Men facket ska enligt Bofride bara syssla med "fackliga" frågor, inte politiska. Alltså ska facket strunta i att förutsättningarna för den anställde försämras genom riksdagsbeslut. Det liknar de gula fackföreningar som sprang arbetsgivarnas ärenden i början på förra seklet och som ganska snabbt försvann in i historiens dunkel.
Alla välkomna i facket
Vad gäller Eva Bofrides fråga om hur en som röstar borgerligt är välkommen i facket så upprepar jag: Alla är välkomna som ställer sig bakom de grundläggande värderingarna. Därför är inte personer som är med i odemokratiska föreningar eller partier välkomna i facket, men alla som ställer upp på demokratin är det. De flesta med borgerliga värderingar gör det och särbehandlas inte på något sätt.
De personer som är aktiva i borgerliga partier brukar ofta hävda att de kan förhandla själva och går därför inte ens med i facket, utan nöjer sig kanske med a-kassan. De är starka personer som kan tala väl för sig och lyckas ofta med det. De som inte är lika talföra ser fördelarna med att vara med i facket trots kopplingarna till socialdemokraterna. De kanske inte gillar alla beslut som facket tar, men stannar ändå kvar för att fördelarna med den fackliga tryggheten är större än att stå utanför.
Mycket bestäms i riksdagen
Att facket har naturliga kopplingar till socialdemokraterna ses därför inte som något överstigligt problem för de flesta borgerliga fackmedlemmar. Det är mest politiskt aktiva borgare som ibland ondgör sig över det.
Ser man som Eva Bofride inga problem med höjningar av a-kasseavgiften, lagstiftning mot kollektivavtal eller Lavallagar, så förstår jag också varför hon vill se en separering av fack och politik.
Vi andra ser något annorlunda på det hela och vet att det är genom riksdagsbeslut som mycket på arbetsmarknaden bestäms. Med ett svagt fack utan inflytande i riksdagen blir det lättare för arbetsgivarna att köra över de anställda.
Det vet arbetsgivarna, som har ett samarbete i det tysta med främst moderaterna. Det borde även Eva Bofride känna till.