För eller emot den svenska modellen
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det är inte ofta vi får en sådan presentation. Sannolikheten att många ska läsa boken om ett, enligt författarna, avgörande framtidsval är liten. Icke desto mindre är det en sådan "sammanhållen granskning" som måste göras, om valet ska bli meningsfullt sett ur ett samhällsperspektiv.
Den avgörande frågan är nu som alltid vilken beskrivning av verkligheten som ett politiskt parti gör, vilka värderingar de för till torgs och vilka förslag till åtgärder man försöker sälja in till medborgarna.
En kamp om makten
Att hitta fram till denna sammanhängande beskrivning av verklighet, värderingar och handlingar är idag en närmast omöjlig uppgift, faktiskt fordrar det ett seriöst studium av det slag författarna gjort.
Och vem vill ägna sig år det, när media, särskilt Tv, presenterar valet som ett underhållningsjippo, där utfrågare och programledare gör allt för att sätta partiernas företrädare på det hala genom en sakexercis, som ger allt utom en sammanhållen beskrivning om vilken "ideologi" som format partierna program.
Det blir särskilt omöjligt i ett val som detta, när alliansen dels försöker beskriva ett enhetligt program, dels vill låta partierna profilera sig som självständiga.
Det som av hävd varit de huvudsakliga skiljelinjerna mellan konservatism, liberalism och socialism har utplånats och ideologierna tycks ha gått sin död till mötes.
Ideologi, "sättet att tänka", har övergått till en kamp om makten som mest handlar om att tillfredställa så många individuella delintressen som det bara är möjligt.
Politikerna uppfyllda av jagiskheten har slutat tala om kollektivet "vi". Den svenska modellen är ett uttryck för kollektivet vi och handlar om att se bort från egenintresset och söka lösningar som är till gagn för alla.
Det är det som har gett oss vårt välstånd, vår trygghet och vår känsla för rättvisa.
I dag känns det som om de materiella jagiska frågorna helt tagit över och idépolitiken lämnats därhän.
Men svenska folket är ingen skolklass för vilken demokrati inte har något annat innehåll än rätten att tycka vad fan man vill. "Tyckandet" i politiken är och ska vara ett ansvarstagande både från politikernas och väljarnas sida.
Det ideologiska valet
Eftersom de stora avgörande frågorna aldrig blir tydliggjorda och ingen förmår och ingen ges tid att ordentligt reda ut sakfrågorna - eftersom det skulle minska underhållningsvärdet - ges också politikerna möjlighet att fly ifrån ansvaret och istället gräva ned sig i allehanda detaljfrågor.
Och det må vara hänt på den lokala nivån, men för riket är intresset något annat och mer än ett privat intresse.
Det handlar om en nations intresse med avgörande och tydliga skiljelinjer. Den svenska modellen är uppe till avgörande. Det är det som det ideologiska valet handlar om.
Sen må moderaterna säga vad man vill. Och har rätt att göra det även om det rör sig om en stollighet som att man är det nya arbetarpartiet. De utgör en nödvändig motkraft.
Så växer samhällsutvecklingen fram under en långsam förändring, som ändå fordrar att vi blir våra ideal trogna och känner under vilka villkor vi lever.
Att detta tydliga perspektiv göms undan har skapat förvirring hos många, till och med hos socialdemokraterna själva. Vilken skola är egentligen kopplad till den svenska modellen? Den kravlösa eller den kravfyllda?
Uppror mot katederskolan
Efterkrigstidens framsynta politiker hävdade ett nödvändigt uppror mot katederskolan, men de såg samtidigt den nyfödda demokratiska skolan som en spjutspets mot framtiden, en framtid med ett rättvisare och jämlikare samhälle.
Och det var kunskapen som skulle möjliggöra det. Om detta rådde aldrig något tvivel. Och man talade tydligt om det, det var en del av partiets ideologiska själ. Själv är jag en produkt av den skolan.
Men min uppfattning är nu, att rädslan för orättvisa betyg, inte längre får styra utvecklingen i en skola, som alla vet, kräver ordning, kunskaper och bättre utvärdering (betyg).
Motkraften (i den dialektiska utvecklingen) säger idag att vi ska låta utvecklingen gå i de spåren ett tag, tills något annat blir påkallat.
En omvändelse under galgen blir kanske nödvändig om den svenska modellen ska överleva. Och det vill vi ju nästan alla. Skolan kan inte få bli en alliansens och folkpartiets paradfråga.
Vem ger den första signalen till att en omprövning pågår inom socialdemokratin. Skolan är alltför viktig för att släppas iväg till borgerligheten utan kamp.