Anställda på fängelser kallas kriminalvårdare. Benämningen säger dock inget om vilken typ av arbetsuppgifter den anställde utför, utan endast om vilka ideal som finns i det svenska rättsväsendet.
I verkligheten har anställda inom kriminalvården mycket begränsade möjligheter att syssla med vård. I praktiken är de vakter. Arbetsuppgifterna koncentreras till att flytta intagna, låsa upp, låsa in och övervaka. Det är sällan som det finns tid att sitta ned och prata med en intagen som mår dåligt.
Skälet till att det inte hinns med någon vård är att avdelningarna i regel är underbemannade. Ett vanligt lag på en avdelning utgörs av fyra vårdare. För att tillgodose säkerhetsaspekten ska man helst röra sig två och två i de intagnas utrymmen. Minst en bör sitta i vaktkuren. Till detta läggs alla löpande uppgifter som att hämta persedlar, släppa ut på rastgård, hämta matvagn, göra sjuktransporter, träffa frivård eller behandlingshem.
Listan på uppgifter omöjliggör i praktiken att de anställda hinner bygga en förtroendefull relation med de anställda. Något som inte minst den höga andelen återfallsförbrytare vittnar om.
De flesta som jobbar inom Kriminalvården vill inte bara vara vakter. Därför händer det inte sällan att man medvetet gör avkall på säkerheten för att få mer tid med klienterna.
Den nu aktuella händelsen i Huddinge verkar inte ha haft en sådan grund. Men arbetssituationen inom Kriminalvården är ändå så pass pressad att ingen kan säga sig vara förvånad när de anställdas säkerhet visar sig vara för dålig.
Den extremt slimmade organisationen leder också till att många lämnar organisationen, eller går in i väggen. Följden blir en ojämn ålders- och erfarenhetspyramid. Många kriminalvårdare är unga och arbetar tillsammans med kollegor som inte har mycket mer erfarenhet än de själva.
Det får naturligtvis effekter både på vården och på säkerheten. Kriminalvården kan aldrig nå sina högt satta mål om man först inte blir en arbetsgivare som klarar av att hålla kvar sin egen personal.
Ordet vård betecknar att det pågår någon typ av omsorg. Och omsorg kan inte skyndas på, åtminstone inte utan att den snabbt tappar i effekt.
Att kriminalvårdare i praktiken är vakter blir ännu mer problematiskt om man betänker att de sällan har utbildningen, och kanske inte ens lämpligheten, att vara det. Om kriminalvårdarna ska ses som vakter snarare än något annat bör det avspeglas i rekrytering och utbildning.
Tills det att Kriminalvården har bytt personalstrategi bör de kalla sig något annat. Falsk marknadsföring är bedrägeri - vilket som bekant är straffbart.