LEDARE: För mycket motion i riksdagen

Nästan tio motioner var har våra riksdagsmän författat under den allmänna motionsperioden som pågick tills i fredags. Det är en ökning med ungefär en tredjedel bara sedan förra året. Under några veckor har ledamöterna möjlighet att skriva motioner om allt mellan himmel och jord. Och det gör de, bokstavligt talat. Eller som det står på riksdagens hemsida "om allt som riksdagen kan besluta om", men det verkar inte vara någon större inskränkning, av motionerna att döma. Där behandlas allt ifrån hur medborgarnas lycka kan mätas till att införa pantsystem för fimpar, för att nämna ett par autentiska exempel.

Tyvärr är det en rätt tacksam uppgift att leta igenom högen av förslag för att hitta märkliga inslag. Därmed inte sagt att allt är dumt. Inte alls, det finns genomarbetade, bra förslag också. Men floden av motioner visar ändå på vissa problem som riksdagsarbetet dras med.
För det första finns det för många riksdagsledamöter. Det är svårt att finna ett skäl till varför Sverige skulle behöva 349 motionerande riksdagsledamöter när våra grannländer snarare har hälften så många. Det arbete som utförs i riksdagen blir inte dubbelt så bra för att det görs av dubbelt så många. Men det blir dyrare. De dryga tre tusen motionerna ska nu skickas vidare till riksdagens olika utskott för att behandlas vidare där. Det är en stor apparat som krävs. Och då ska man komma ihåg att de allra flesta av de motioner som väcks i normalfallet röstas ner.

Mängden ledamöter och sålunda motioner, gör också att det blir svårt för såväl väljare som kommentatorer att faktiskt hålla reda på vem som har gjort vad. Det försvårar ansvarsutkrävandet och gör att ledamöter ofta bedöms utifrån parametrar som antalet författade motioner, trots att detta säger lite om värdet på det arbete som i själva verket har uträttats under mandatperioden.

Ett annat problem är att riksdagsledamöterna har förhållandevis lite makt över politiken. Det svenska politiska landskapet och parlamentariska systemet gör att nästan allt regerande kräver uppgörelser mellan olika partier och för att dessa sedan ska hålla tillåts inte riksdagsledamöter ta ut svängarna på egen hand. Med ett svagt inslag av personval så blir ledamöterna i första hand representanter för sina partier, snarare än för sina väljare. Då gäller det att hålla sig inom partilinjerna. Kvar att verka för, eller emot, blir frågor av mindre vikt.
Den allmänna motionstiden ses av vissa som den tid på året då medborgarna genom sina valda representanter har en möjlighet att påverka politiken. Under paroller som "Ring så motionerar vi" tar riksdagsledamöterna, i detta fall Skaraborgsmoderaterna, emot förslag från väljarna om vilka frågor som bör väckas. Men en strid ström av motioner som vill reglera medborgarnas vardag in i minsta detalj och dessutom under rubriker som "Skatt på plastkassar" eller "Kattens status" är knappast ägnad att stärka demokratin.

Ledare: För mycket motion i riksdagen