Föräldrafritt i Försvarsmakten?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Utomstående har getts uppfattningen att de som svarar nej är en grupp äldre officerare som motsäger sig förändring. Ultimatumet har beskrivits som en toppning av laget. Bromsklossarna rensas ut och kvar blir den nya tidens officer, alltid redo för käcka äventyr.
Planen låter bra. Men hur fungerar den i verkligheten? Finns det överhuvudtaget någon bromskloss av illojala officerare?
Försvaret har varit en turbulent arbetsplats under många år. De flesta medarbetare har fått flyttat på sig både en och två gånger. Förmånerna har blivit sämre men arbetsbördan större. Försvarsmakten är inte någon ideal plats för den som vill bida sin tid.
Om bakåtsträvarna ändå existerar berörs de i liten grad av de nya kraven. Många är nära pension, de flesta är anställda på skolor och staber men inte på förband.
De som däremot verkligen har ett svårt val att ta ställning till, är medelålders officerare. De har ofta familj. En stor andel av dem har erfarenhet av utlandstjänst och vet vad det innebär. Dessutom är de välutbildade i förhållande till sin ålder och skulle ha lätt att få attraktiva civila jobb. Precis den grupp som är viktig för försvaret att hålla kvar, är den som samtidigt har anledning at tänka igenom sitt beslut.
Frågetecknen kring vad de egentligen skriver på har varit flera. Hur ofta måste de åka ut? Personaldirektören har angett att tre missioner under en period av åtta år är rimligt. Men hur långa missioner? Hur mycket ledig tid och hur många hemresor? Vad är sociala skäl att tacka nej? Vad händer om två makar båda jobbar i försvarsmakten?
För den som har barn är dessa väsentliga frågor. Risken är att många bedömt den nya inriktningen som omöjlig att kombinera med till exempel ett ansvarsfullt föräldraskap.
Än så länge vet vi inte vilka det är som tackat nej till obligatorisk utlandstjänst. På vissa förband sticker kvinnliga officerare ut bland de som tackat nej. Ett exempel är P7 som ansvarat för flera missioner. Där har fyra kvinnor svarat nej, vilket statistiskt blir en överrepresentation. Det handlar inte om många personer i absoluta tal. Men i och med att det redan finns få kvinnor i försvaret gör varje bortfall att myndighetens jämställdhetsarbete försvåras
Kvinnliga officerare är en viktig tillgång i de uppgifter som försvaret nu specialiserar sig på. Men vi vet också att kvinnor ofta tenderar att ta ett större ansvar för familjen. Genom att inte ha ett familjeperspektiv med i underlaget kan försvaret ha aktivt motverkat ett eget personalmål.
Alla som gjort militärtjänsten och övat grupps strid vet att ett beslut som är snabbt och fel är bättre än ett som är långsamt och rätt. Den devisen fungerar dock inte när man ska sköta en långsiktig personalpolitik.