Alf B Svensson har arbetat som skolpsykolog i 40 år. Han menar att många barn skulle klara skolan bättre om de fick rätt stöd från föräldrarna, men att skolorna är tysta om detta (Aftonbladet debatt 19/8).
Du skriver att föräldrarna är skolans ”viktigaste, mest outnyttjade resurs, och lärarnas bästa medarbetare”, men att rektorerna ändå inte informerar föräldrarna om hur viktiga de är. Vad beror det på?
? Rektorer säger till föräldrarna att de är viktiga, men inte HUR viktiga, och de ger inte praktiska och konkreta råd om hur föräldrar kan hjälpa sina barn.
Är rektorer rädda att stöta sig med föräldrarna?
? Nej, det tror jag inte, möjligen rädda för att ställa krav på föräldrarna. Men de flesta föräldrar vill sina barns bästa och skulle knappast ta illa upp.
? Skolverket talar också bara om vad skolan kan göra, aldrig vad föräldrarna kan bidra med. Vi såg det senast i Skolverkets rapport om mobbning, där föräldrarna inte nämns. Föräldrar är inkompetensförklarade, eller bortglömda.
Du skriver att även föräldrar som bara har gått grundskola kan göra mycket för att hjälpa sina barn. Professor Inger Enkvist har skrivit (Axess nr 5, 2009) att i USA lyckas asiatiska elever bättre än andra, oavsett föräldrarnas utbildningsnivå, därför att föräldrarna har rätt inställning. Ändå talar vi i Sverige som om föräldrarnas utbildningsnivå är avgörande för barnens skolframgångar. Varför?
? Man har alltid vetat att föräldrarnas utbildningsnivå spelar roll men inte analyserat varför. Många bara antar att högutbildade föräldrar är bättre på att hjälpa barnen med läxorna, men jag tror att det snarare handlar om attityden till utbildning. Höga förväntningar, från både lärare och föräldrar, betyder mycket.
? Skolan har i många år experimenterat med elevens eget arbete och lärare som handledare. När elevens eget ansvar för skolarbetet väger allt tyngre drabbas barn till lågutbildade, och klyftan ökar mellan pojkar och flickor.
Vilka är de viktigaste sakerna en förälder kan göra för att barnet ska lyckas i skolan?
? Prata mycket med barnen, uppmuntra dem att läsa, lyssna på dem. Ordförrådet betyder mycket för att klara skolan bra. Ändå säger föräldrar själva att räknar man bort förmaningar och tjat så talar de bara 5-10 minuter med sina barn en vanlig vardag. En positiv attityd till skola och utbildning är också avgörande.
Vad ska föräldrarna göra om barnet inte vill göra läxorna?
? Det är viktigt med struktur på dagen. Om det finns en bestämd tid när läxorna ska göras blir det lättare. "När du har gjort din läxa får du spela på datorn", fungerar på barn som inte nått tonåren.
Jag har varit på föräldramöten där föräldrarna bara vill diskutera skolmaten och trafiksituationen, inte hemmens roll i kunskapsutvecklingen. Lärare har berättat om föräldrar som vid utvecklingssamtal inte vill diskutera barnets skolarbete, utan bara vilka kompisar barnet har. Hur ändrar man en sådan inställning?
? På föräldramöten finns det en tradition att prata om skolmat, toaletter och trafik. Det finns ingen tradition att prata om undervisningen.
? Vad gäller utvecklingssamtal är det nog värre för många föräldrar om barnet inte har kamrater än om skolarbetet går dåligt. Om barnen ska lyckas i skolan är det inte heller oväsentligt vilka de umgås med. Kamrateffekten är stor, om kompisarna har en positiv attityd till skolan dras man med. Men "antipluggkultur" kan föräldrar förebygga, genom att tidigt förmedla att skolan är viktig.