Förändring i USA - och samma sak
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Demokraten Mondale jämförde med Watergate-skandalen som 1974 tvingade president Richard Nixon, republikan, att avgå, för att undvika riksrätt för sin inblandning.
I samma tidning som Mondale, Washington Post, gick George McGovern, 85, häromdagen ett steg längre. McGovern, besegrad av Nixon i valet 1972, manade till riksrätt för både president Bush och vicepresident Dick Cheney. De skulle upprepade gånger ha kränkt grundlagen och internationell rätt, ljugit för amerikanska folket och "med sin barbariska politik ha vanärat landet i ögonen på människor jorden runt".
Bush reser i dagarna i Mellanöstern. För första gången som president besöker han Israel, och det Palestina som styrs av president Mahmoud Abbas. I februari besöker han Afrika. Han deltar i Natos toppmöte i Rumänien i april. Han besöker Kina i samband med Peking-OS. Till hösten deltar han i toppmötet i Lima med länderna runt Stilla havet.
Överallt mötet Bush motparter som antingen inte alls delar Mondales och McGoverns syn på den nuvarande administrationen i Vita huset, eller, i den mån de gör det, döljer det, av hänsyn till egenintresset.
Gemensamt har de att de tittar över axeln på Bush - för att se vem och vad som kommer efter honom.
Blir det kanske någon som säger att militären måste stärkas för att förnya USA:s globala ledarskap, någon som säger att en stark krigsmakt är mera nödvändigt än något annat för att bevara freden?
Det vill säga en sådan som Barack Obama.
Han, som tävlar med Hillary Clinton om att utlova "Change", förändring, anser att USA har rätt att vidta militära åtgärder utan godkänt av FN:s säkerhetsråd och att USA ibland måste spela rollen som världens motvilliga sheriff: "Detta kommer inte att förändras och det bör inte heller förändras".
Nog för att Barack Obama, eller Hillary Clinton, eller för den delen en ny republikan i Vita huset, skulle utöva USA:s makt på ett annat sätt än duon Bush-Cheney, helt enkelt av den anledningen att varje ny president regelmässigt drar in i Vita huset med i släptåg inte bara sedan tidigare kända medarbetare, utan också mera osäkra kort, som personliga bekanta - under Carter från Georgia, under Reagan från Kalifornien, under Clinton från Arkansas och under Bush från Texas.
Alla personskiften innebär att det brukar ta tid innan inriktningen är klar för en ny president. När det gäller Bushs utrikespolitik skedde det 11 september 2001.
Men samtidigt finns det konstanta faktorer bakom USA:s uppträdande. Historiker och statsvetenskapare spårar dem långt tillbaka. Barack Obama är ett exempel. Just hans anknytning till vad som varit är en viktig anledning till att han betraktas som en seriös kandidat.
20 januari är det ett år kvar för Bush i Vita huset. 28 januari håller Bush sitt sista tal om tillståndet i nationen. Redan en vecka senare, primärvalens supertisdag 5 februari, kan det klarna vilka kandidaterna blir inför valet i november.
Konkret arbete med inrikes frågor brukar vara svårt de år då inte bara tusentals lagstiftare utan även statschefen måste nyväljas. Det är annorlunda med utrikespolitiken. Där är presidenten inte lika vingklippt. Det händer alltid saker som måste hanteras. Dessutom finns här möjligheter att göra en insats som - kanske - hamnar i historieböckerna.
Bush följer ett mönster.
Liksom Obama & Co.