När jag passerade den nionde tiggaren var kontanterna slut. För numera ger jag pengar till tiggare. Ibland, inte alltid, men det är inte längre någon tvekan om att jag har ändrat mig. Från att ha haft en ganska bestämd uppfattning att jag inte vill stödja en utveckling där människor tycker det är värt att be om pengar på gatan i stället för att välja något annat sätt att försörja sig. Till en insikt att det finns människor som bara har valt det minst dåliga av de alternativ som stod till buds.
Förra vårens uppmärksammade artikelserie i DN har betytt mycket för vår medvetenhet om tiggeri i Sverige. Inte för att det finns en sanning som gäller för alla men för att den visade att verkligheten kan se väldigt olika ut för olika människor.
Det har florerat en rad uppfattningar i gamla och nya medier om hur det ”egentligen” är. Det finns facebook-grupper för förbud och med bestämda uppfattningar om att det är organiserade ligor som tar hand om alla pengarna. De uppfattningarna har sällan kunnat beläggas med bevis eller ens göras troliga. Det hindrar inte att det finns tiggare som utnyttjas av andra.
Tiggare har mobiler och bilar, det bör man inte ha om man ger sig ut för att vara fattig. Men om mobilen är enda sättet att hålla kontakt med barnen där hemma, de barn som tiggeriet ger mat för dagen och kläder som är nödvändiga för skolgång. Och om bilen är förutsättningen för att ta sig till de platser där det går att försörja sig. Då blir det plötsligt både begripligt och rimligt.
Tiggeri är obehagligt. Det är svårt att se att vi lever i en värld där människor väljer att tigga för att de inte ser några bättre alternativ. Så låt oss slippa obehaget, tycker många. Norges mörkblå regering med Höyre och Fremskrittspartiet har tillsammans med Senterpartiet nyligen gett kommunerna rätt att förbjuda tiggeri och öppnat dörren för ett förbud i hela landet.
Flera andra länder har redan gällande förbud. Sverigedemokrater och moderater har motionerat i riksdagen om ett svenskt tiggeriförbud. SD drev det som en profilfråga i EU-valrörelsen.
Jag vill inte heller se tiggare på våra gator. Men det är inte problemet. Den här gången gick jag från Södermalm till Norrmalm i Stockholm. Tiggarna är inte så många på Gotland men de finns. De flesta kommer från något annat land, oftast inom EU. Många är romer och har erfarenhet av diskriminering och misstro.
Det är ett misslyckande för EU och oss alla att människor ser det som sitt bästa val att sitta sig stela på en kartongbit på en svensk trottoar timme efter iskall timme. Skälet är fattigdom. Det löser vi inte med förbud.