Förbud mot minor och klusterbomber
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Att klura ut så effektiva vapen som möjligt för att åstadkomma mesta möjliga förstörelse i en enda smäll. Att utnyttja de bästa hjärnorna för att skapa förödelse och död.
Jag undrar ibland om det är kul att gå till jobbet när man är vapenutvecklare.
Kan man nollställa sig och blunda för konsekvenserna av sina ansträngningar? Kan man tala om kreativitet utan att sätta i halsen?
Tänk om vapenkonstruktörerna en vacker dag helt plötsligt lämnade experimentverkstäderna.
Att de mangrant krävde avgångsvederlag och åkte hem för att slå gräsmattan. Eller åka med sina barn till badstranden.
Inte minsta lilla bomb mer i yrkeslivet. En skön dröm. En livsviktig dröm.
Djävulskt uttänkt
Nu är klusterbomberna på tapeten. De användes av Israel i det korta kriget mot Libanon.
De har använts i kolossala mängder i Afghanistan, Laos och Irak. Men de borde ha förbjudits innan de ens konstruerats. Ett vapen så djävulskt uttänkt.
Man skickar iväg en bomb som öppnar sig i luften och sprider ut en mängd minibomber över ett stort område.
Det säger sig självt att det slår blint utanför ett visst militärt objekt. Och vilka finns där? Jo, helt oskyldiga människor, mitt i sin vardag.
Blindgångare
Helt plötsligt tjuter det till och så är någon död. Eller så drabbas människor långt senare av blindgångare.
Upp till 30 procent av dessa minibomber är blindgångare som ligger i godan ro och väntar på kontakt. Så smäller det helt överraskande och obegripligt. Och så kommer inte de barnen fram till skolan.
Detta är en klar parallell till landminor/personminor. Det är svårt att förstå detta hot för oss i Sverige när vi utan rädsla kan gå i skog och mark.
I ett annat land kan det smälla när man är ute och plockar en blombukett på lördagseftermiddagen, och kommer istället hem med sargade ben.
Men minorna är på god väg att försvinna ur vapenarsenalen. Tack vare modiga och engagerade människor.
1992 startade Jody Williams från USA en organisation för att stoppa landminor. Snabbt växte organisationen till ett väldigt nätverk över världen.
Över 1000 organisationer anslöt sig. Svenska Rädda Barnen var en av de mest drivande i kampanjen.
Redan 1997 fick Jody Williams och kampanjorganisationen dela på Nobels Fredspris.
Trycket ökade på politiker och stater. Idag har 150 stater skrivit under en internationell överenskommelse som förbjuder tillverkning och användning av landminor.
Norge har nu tagit ett lovvärt initiativ för att få till stånd ett internationellt förbud mot klusterbomber. Nyligen genomfördes en konferens i Oslo.
Svenska klusterbomber
Redan har tre stater meddelat att de ställer sig bakom - Belgien, Österrike och Norge. Men var är Sverige?
Jo, tyvärr ingår svensktillverkade klusterbomber i vapenarsenalen till JAS. Pinsamt!
Nu krävs en ny Williams och ett nytt nätverk av internationella organisationer. För att få stopp på ännu ett vanvettigt vapen.
Men det är som vanligt folket som måste göra jobbet. Gräsrötterna.
Det är därför humanitära organisationers arbete och enskilda människors stöd är så viktigt.