Primo Levi, en av dem som vittnat om Förintelsen. Han gör det med tre böcker: Är detta en människa? (1947), Fristen (1963) och De drunknade och de räddade (1986).
Han frågar: Hur kan man slå en människa utan att vara arg? Överfört till förintelselägren: Hur kan man döda människor industriellt, gasa ihjäl, bränna upp och ta hand om benrester och aska? Är det en människa som gör så med öppna ögon och av nån sorts övertygelse. Eller som ett jobb.
Då får en följdfråga ställas: Vad är en människa? Vem är hon i grunden? Kapabel till ont och gott, som kan rymmas i samma hjärta. Finns de båda egenskaperna som embryon i var människa? Jo, så är det förstås.
Men när utvecklas det ena på det andras bekostnad? En fråga som mänskligheten brottas med än idag.
Nu när världen tvingas åse en flyktingkatastrof som påverkar hela Europa. Tidigare folkmorden i Rwanda och den etniska rensningen under Balkankriget. Där ondskan vuxit sig så stark att spärrar släppt och världen runt om ser men inte förstår och agerar med förlamning.
Ja, man frågar sig – är detta en människa, är detta en mänsklighet?
Primo Levi skriver att människosläktet kan vara kapabelt att bygga upp en oändlig mängd smärta och att smärtan är den enda kraft som skapas ur ingenting, utan kostnad och utan möda. Det räcker med att inte se, inte lyssna och inte handla.
Känns det igen idag – att inte se, inte lyssna, inte handla. Så breder nationalistiska rörelser och partier ut sig som varbölder i de europeiska samhällena. Etablerade demokratiska partier står handfallna och låter det ske.
Har man inget förstått av historien? Det finns ju paralleller till de strömningar som växte fram i Tyskland under 30-talet.
Då passiviserades människor till en märklig aktivism, skulle man kunna karaktärisera det som hände. Det som kom smygande och välte allt över ända. Kan det ske igen? I någon form är vi redan där. Primo Levi skriver att en av de mest plågsamma drömmar han och andra överlevande hade handlade om att äntligen bli befriad och få berätta allt man sett och undkommit, men att ingen ville höra. Man talar för döva öron, fri men ändå ensam.
En förfärlig verklighet – fri men ändå ensam. Många som befriades ur förintelselägren har haft svårt att berätta, har levt med sin smärta.
Andra har kunnat berätta, som Primo Levi med sina böcker och nu aktuell på Almedalsbiblioteket i anslutning till Förintelsens Minnesdag.
Eller Emerich Roth, gotlandsbekantingen, med sina böcker och de många besöken i skolor runt om på ön.
För det är med barnen och ungdomarna som det grundläggs hur det skall bli med människosyn och värderingar framåt i livet, i samhället och i världen.