Förlorad kommandohöjd
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Teaterinstitutionerna är på samma sätt i kris. Här är det så illa ställt ekonomiskt att det gror konspirationsteorier om att regeringen försöker svälta kulturen till döds.
Nu är ju faktiskt varken humaniorans eller kulturens kris - verklig eller inbillad - regeringens fel. De mindre kulturinstitutionerna har alltid dragits med ekonomiska problem, åtminstone sedan 1970-talet. Grundproblemet är att de helt och hållet är beroende av offentliga medel, och det är ju faktiskt en situation regeringen försökt att ta sig an, inte sällan under stormiga protester från just kulturvärlden.
Ett mer begripligt skäl till kulturvärldens starka misstänksamhet mot regeringen är dess tillsättningar till viktiga poster av personer med näringslivskoppling och ett rykte om sig att "röra om i grytan".
Först av den förre Timbrochefen Cecilia Stegö Chilò som kulturminister, sedan av den liberala kolumnisten och entreprenören Johan Staël von Holstein som styrelseledamot i Statens kulturråd.
Stegö Chilò avgick efter någon vecka på posten - det är inte omöjligt att hon skulle ha visat sig vara en utmärkt kulturminister.
Staël von Holstein har haft tio månader på sig att trampa på i stort sett varenda tå i sfären, samtidigt som han hånat och raljerat över allt vad högkultur och kulturetablissemang heter.
Nu när han återgår till entreprenörskapet så har han gjort sig i stort sett omöjlig för en liknande post igen.
Det är inte riktigt sant att regeringen försummar kulturen. Men det är samtidigt inte med stor entusiasm som man tagit sig an kulturpolitiken.
Det är tyvärr karakteristiskt.
Den misstänksamhet gentemot kulturetablissemanget som Staël von Holstein ger uttryck för är mycket utbredd i borgerliga kretsar (och motsvarar kulturelitens misstänksamhet gentemot borgerligheten).
Detta bottnar både i det att kultursfären uppfattas som röd och i det att den i hög utsträckning är statsfinansierad, eller åtminstone inte "produktiv" utifrån ett ytligt marknadsekonomiskt perspektiv.
Detta är en attityd som svårt skadat svensk borgerlighet. Dels eftersom kulturens kommersialisering tycks ha bidragit till just vänsterpopulism inom kultursfären. Dels eftersom den avskärmat borgerligheten från en av samhällets viktigaste plattformar för opinionsbildning.
Det är vår världsbild som formar våra politiska värderingar - och över den har radiopratare, poeter, tv-makare och manusförfattare mycket större inflytande än politiker.
Det är en kommandohöjd borgerligheten måste återerövra, om den värderar långsiktiga samhälliga förändringar högre än tillfälliga politiska segrar.