Mona Sahlin övervägde att göra samarbetet med Vänsterpartiet till en kabinettsfråga. Till skillnad från sina företrädare väljer Sahlin att vara en del av den politiska debatten. Hon väjer inte för självkritik och menar att tillståndet för socialdemokratin är långt värre än Håkan Juholts hyresavier.
"Det är en kris som inte tar slut bara för att man slutar blogga", konstaterar hon i Sveriges Radio. Och i sin kritik mot försöken att tysta kritiken är Sahlin rätt ute. Däremot blir resonemanget motsägelsefullt när hon berättar om planerna att sätta partiledarposten i pant, för ett samarbete med enbart Miljöpartiet.
Mona Sahlin valde att lyssna och ta ett steg tillbaka. Hon accepterade rösterna som ville ha med Vänsterpartiet - även om hennes position försvagades. Sahlins beslut att gå sina meningsmotståndare till mötes, bidrog till att hennes partiledarskap blev en parantes.
Socialdemokraterna har en tradition av starka ledare. Lika effektivt som ett starkt ledarmandat kan vara för ett statsbyggande parti, lika hämmande blir partikulturen i opposition.
Nya fraktioner sluts bakom stängda dörrar: staden mot skogen, Sahlinister mot Juholtare. För allmänheten som följer spektaklet på avstånd framstår "krypskyttet" som oförståeligt. Mona Sahlin borde ha tagit öppen strid mot partiets vänsterfalang. I stället blev hon utmanövrerad av partivänstern - och verkar själv ha svårt att begripa varför.
Håkan Juholt saknar inte utmaningar. Han måste rekrytera kompetenta medarbetare, bli mer slipad i sina uttalanden och hitta en politik som inte spelar på regeringens planhalva. Vad Juholt inte behöver är att lyssna på någon som aldrig trodde på sitt eget regeringsalternativ.