Förnyelse till höger och vänster
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det glada gänget: Fredrik, Maud, Lars och Göran har varit en viktig tillgång för regeringen, men det sakpolitiska och personmässiga samarbetet mellan de fyra partierna i regeringen är både robust nog för att tåla en partiledaravgång och tillräckligt elastiskt för att klara av en del profilering från en nykomling. Skulle dessutom Lars Leijonborg sitta kvar som minister, vilket i dagsläget är en öppen fråga, torde imageförlusten vara mycket liten för regeringen.
Det mesta tyder alltså på att en ny folkpartiledare, vem det än blir, inte kommer att få något större problem att ta plats i en ny allianskvartett och finna sig tillrätta. Maktbalansen i regeringen påverkas med andra ord knappast varaktigt av Leijonborgs stundande avgång.
Men tänk tanken att valet i höstas hade lett till en röd-grön regeringssamverkan efter långa och hårda förhandlingar. Hade en sådan sannolikt betydligt grundare konstruktion kunnat stå pall ett partiledarbyte lika bra? Knappast.
Lång uppförsbacke
Inte undra på att Mona Sahlin samtalar med sina kollegor i miljöpartiet och vänsterpartiet för att i tid jobba fram ett alternativ till den borgerliga regeringen. Men att de har en lång uppförsbacke framför sig illustreras av att socialdemokraterna träffar vänsterpartiet för sig och miljöpartiet för sig. Att få trion att ställa upp leende inför fotografer under en gemensam turné låter sig enkelt uttryckt inte göras.
I en intervju i socialdemokraternas partitidning Aktuellt i politiken säger Mona Sahlin att vart och ett av de tre partierna var för sig bör fundera över vilka behov som finns av förnyelse. Hon anser att miljöpartiet måste hållas på "rätt sida" av blockgränsen men menar samtidigt att diskussionen om en eventuell koalition med miljöpartiet inte ens är möjlig att föra om inte partiet slutar kräva utträde ur EU. I Svenska Dagbladet säger hon att samma krav på förändrad Europapolitik gäller för vänsterpartiet.
Mona Sahlin ser sig gärna som en lagspelare, en ledare som lyssnar på andra i partiet. Men det eftertraktade målet om att ta sig tillbaka till regeringsställning handlar inte bara om att lyssna till det egna partiet, utan att se att varje trovärdigt alternativ till regeringen förutsätter ett genuint samarbete mellan socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet. Det är det som är Sahlins sanna lag, även om samtalssonderingarna visar att det bär emot för en socialdemokrat att erkänna det.