Trots att kyrkan har skilts från staten betalar den senare varje år ut många miljoner till trossamfunden. Religionsutövning är därmed inte enbart en privatsak, utan också någonting som delfinansieras av svenska skattebetalare. I utbyte ställer staten krav på att de trossamfund som får bidrag ska upprätthålla och stärka vissa värderingar.
Det är på alla sätt rimligt. Alla har rätt att tycka och tänka vad de vill, men det är inte en rättighet att sprida sina värderingar för skattemedel. Det gäller såväl den lokala fotbollsklubben som kyrkan eller moskén.
Veckans avsnitt av SVT:s Uppdrag Granskning avslöjade att sex av tio undersökta moskéer ger hjälpsökande kvinnor mycket märkliga råd. Två kvinnor, utrustade med dold kamera, berättar för moskéernas företrädare om misshandel, månggifte och ett önskemål om att inte längre ha sex med sin man. Sex av tio i programmet är tydliga: kvinnan har inte rätt att neka sin make sex. Nio av tio menar att månggifte, under vissa omständigheter, är okej. Sex av tio avråder från polisanmälan.
Detta är helt oacceptabelt. För det första är det moraliskt oacceptabelt: män i maktposition ska inte uppmuntra kvinnor att bita ihop och acceptera misshandel och sex mot sin vilja. För det andra är det oacceptabelt att svenska skattepengar går till verksamheter som sprider den sortens värderingar. Därutöver är det problematiskt att säga en sak öppet - och en annan med dold kamera. Det är exakt vad som sker i programmet. När Uppdrag Granskning ställer frågorna i öppna intervjuer ger moskéernas företrädare en helt annan bild.
Omar Mustafa, ordförande för Islamiska förbundet i Sverige, kallar Uppdrag Gransknings upplägg för konspiratoriskt. Det är beklagligt. Istället för att skjuta budbäraren borde Mustafa ta täten i ett arbete för att motverka moskéernas spridande av dessa värderingar. Till nyhetsbyrån TT säger han att "tvång, våld, förtryck och rädsla rimmar väldigt illa med vad ett äktenskap går ut på". Gott så. Ta då ledningen i ett arbete för att få bort det som rimmar illa från landets moskéer.
Sverige är ett sekulärt land. De allra flesta av oss, oberoende av om vi föddes i Sarajevo eller i Sundsvall, oberoende av om våra föräldrar kommer från Damaskus eller från Degerfors, är inte särskilt religiösa. Vilka värderingar som sprids av de religiösa samfunden kan därför tyckas vara en marginell fråga.
Det är det inte. Även om vi inte är praktiserande troende till vardags har många av oss en tendens att söka sig till religionen, och religiösa företrädare, i tider av kris.
Att då mötas av en skattefinansierad religiös ledare, som argumenterar för att det bara är att bita ihop när maken slår, är naturligtvis förödande.