Första hjälpen mot bottendöd

Politik2009-01-23 04:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
De senaste åren har Östersjön varit i obalans. Larmrapporter om bottendöd och algblomningar har stått som spön i backen. Trots att orsaken varit solklar, övergödning, har kuststaterna inte kunnat enas om att lösa problemen.
Övergödningsproblematiken är tvåfaldig, genom utsläpp tillförs näringsämnen så att syret tar slut vid bottnarna. När så skett sker en kemisk reaktion där den syrefria miljön leder till att ytterligare näringsämnen frisätts ur bottnarna, så att problemen förvärras.

Det har fått Sverige och regeringen att agera. Nu genomför man två pilotprojekt för att försöka syresätta bottenvattnet. I det ena skall ett vindkraftverk mekaniskt pumpa ned syrerikt vatten på djupet. I det andra gör en eldriven pump jobbet.
Projektet kan naturligtvis verka som en fiffig lösning på problemet. Bara man får ned syrerikt vatten lite djupare så är problemen borta. Tyvärr är det inte fullt så enkelt. Detta är en nödlösning, som att ta Alvedon mot benbrott, det lindrar symtomen för stunden men ersätter inte en riktig läkning. Att göra naturens existens beroende av tekniska installationer kan aldrig vara en långsiktig lösning. För att få Östersjön i en stabil balans krävs mer än så.

Utsläppen måste sänkas till en nivå som naturen klarar. För att komma dit krävs fördjupat samarbete runt Östersjön. Det behövs en samsyn om hur mycket varje land får släppa ut och en beredvillighet från alla länder att satsa på att komma dit.
I en sådan process måste Sverige vara aktivt pådrivande, föregå med gott exempel, men också våga ställa krav. När Östeuropa blev fritt efter murens fall och Sovjetunionens kollaps kring 1990 var våra grannar på andra sidan Östersjön utblottade. Då var det förståeligt att de inte offrade sina knappa resurser på att rena utsläpp utan prioriterade ökat välstånd. Nu är det ett annat läge. Trots den internationella krisen har flertalet av våra grannar nått en levnadsnivå och nationell standard, inklusive medlemskap i EU, som gör det rimligt att ställa krav om att de även skall ta hand om miljön.

Sverige har lämnat ett omfattande miljöbistånd till våra grannländer och det har varit bra. Det är dock inte i det långa loppet hållbart att vi som ett enskilt land skall bekosta lösningen av detta gemensamma problem. Vi måste därför öka ansträngningarna att förmå våra grannländer att ta större ansvar. Naturligtvis krävs det samtal och diplomatiskt agerande, ordförandeskapet i EU öppnar därvidlag en möjlighet att driva på processen.
Trots att pumpstationerna blott är tillfällig nödhjälp, är det ändå bra att man gör något åt miljön i vårt närområde. Låt oss dock hoppas att insatserna inte stannar vid akutinsatser. Östersjön är värd mer och förtjänar ett bättre öde än så.