Ibland har man fel. I januari trodde jag inte att försvaret skulle blir någon het fråga i valrörelsen. Och oavsett om valrörelsen har inletts, något somliga hävdar redan har inträffat, måste man ju hålla med om att frågan är het.
Många har varit alldeles för snabba att dra paralleller mellan Ukraina och de baltiska staterna. Ukraina har en annan historia och en central ställning i det gamla ryska riket. Men visst finns även i Estland, Lettland och Litauen frågor som kan skapa konflikt. Ryssarnas ställning, som Hans M Gabrielsson pekar på här bredvid, är en sådan.
Så även om den nuvarande ukrainska brasan svalnar kommer försvarsfrågan inte att vara lika försvunnen i det allmänpolitiska dunklet i år som den varit under de senare valen.
Även Moderaterna som gett motsägande besked den senaste tiden tycks ha pratat ihop sig och går nu ut med att de vill höja försvarsanslagen. Det börjar ärligt talat bli svårt att hålla reda på alla moderata omsvängningar.
Folkpartiet som förlorat sin enda riktiga profilfråga skolan ser nu ett nytt ljus. Räkna med att Jan Björklund & Co kommer att satsa rejält för att samla upp de moderater som varit missnöjda med den svala försvarskänslan hos Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Eftersom Folkpartiet redan låg i startgroparna fick de en snabb start och andra partier kan ha svårt att ta in det försprånget.
Blir det en dragkamp om väljarna mellan Moderaterna och Folkpartiet kring försvarsanslag och Nato-anslutning kan de stora förlorarna bli småpartierna i regeringen. De behöver som bekant alla stödröster de kan få och fångas de allmänborgerliga väljarna i en engagerande försvarsstrid kan de bli utan. Både röster och riksdagsplatser.
Försvaret är inte heller någon enkel fråga för de rödgröna partierna. Socialdemokraternas företrädare har all anledning att se sig om innan de skyndar vidare mot upprustning; det är inte säkert att de har partiet bakom sig hela vägen. Det finns all anledning att starta den interna försvarsdebatt som borde ha föregått försvarsberedningen.
Miljöpartiet säger inte så mycket och Vänsterpartiet gav redan vid Folk och försvars rikskonferens i Sälen i början av året klartecken för höjda försvarsanslag.
Så ja, jag hade nog fel i januari. Jag får trösta mig med att jag slängde in en säkerhetslina när jag avskrev försvaret som trolig valfråga:
”Om inget särskilt händer förstås, vilket aldrig ska uteslutas i politikens värld. Klart är att Gotlands roll kommer att vara central i en sådan kommande debatt.”
Och där får man ju säga att jag fick rätt.