Försvarsdebatten som försvann
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det är verkligen ingen upplyftande start för den på papperet nordiska men svenskdominerade styrka som när som helst kan skickas ut till vilken oroshärd som helst runt om i världen inom en radie av 600 mil för att ingripa i väpnad strid.
Nu skall det sägas att Sifos frågeställning var något orättvist formulerad, men undersökningen visar ändå på ett problem. Projektet är uppenbarligen inte så förankrat som man skulle önska när det gäller så väsentliga saker som att sätta svenska liv på spel.
Men tyvärr är problemet förmodligen värre än så. Sannolikt speglar opinionen kring Nordic Battlegroup en klyfta mellan folk och beslutsfattare. För när tillfrågades egentligen svenska folket om huruvida de över huvud taget tyckte att Sverige skall ha en sådan styrka? Eller, mer grundläggande, när tillfrågades de om den försvarsdoktrin som ligger till grund för Nordic Battlegroups existens?
Det svenska försvaret av idag vilar på radialt skilda grundsatser än för några år sedan. Nu har vi inte längre ett invasionsförsvar, utan satsar på fredsförebyggande insatser utomlands. Detta enligt devisen att fred i omvärlden är den bästa garantin för fred i Sverige.
Som av en händelse är denna doktrin mycket billigare för staten än den som handlar om ett starkt nationellt försvar för att hävda det egna territoriet.
Och kanske är det förklaringen till att man på båda sidor av blockgränsen har varit så snabb med att omfamna den. Men fortfarande kvarstår grundfrågan: När tillfrågades svenska folket?
Sverige har aldrig haft någon tradition av folkliga försvarsdebatter. Under det kalla kriget var det aldrig frågan om att lämna sådant åt folkligt avgörande, än mindre insyn i hur saker egentligen stod till. Men frågan är varför denna inställning lever kvar än i dag.
Nu kräver politikerna en hel del av svenskarna. Dels att det skall ses om helt naturligt att svenska ungdomar sänds ut (förvisso frivilligt) i väpnad strid i andra länder, dels att vi inte skall ha något försvar här hemma som är värt att tala om. Skulle de säkerhetspolitiska omständigheterna i närområdet förändras till det sämre kommer Sverige förstås rusta upp, har det försäkrats. Men sådant kräver politisk vilja till utgifter och tar dessutom tid, hur man än vänder och vrider på det. Vad tycker svenskarna egentligen om detta?
Det är inte bra. Försvaret är statens absoluta kärnuppgift. Den måste vara folkligt förankrad. Hade svenska folket tillåtits tycka till om försvarspolitiken hade kanske stödet för Nordic Battlegroup varit större.