Politiskt har försvarsfrågan länge varit iskall. Alliansen har, trots Björklunds bakgrund inom det militära och det faktum att försvaret är en av tradition gammal moderat kärnfråga, inte i något avseende lyft fram försvarsfråga i sådan utsträckning som man hade kunnat förvänta sig.
I dag har Sverige en försvarskapacitet motsvarande en veckas motstånd vid militärt angrepp utifrån. Det vill säga, vi har inte något försvar. Och det är inte bara oppositionens fel, från den tid då de satt vid makten, eller bara på grund av de beslut som alliansen fattat eller inte fattat sedan 2006. För denna situation, att Sverige i dag står i princip lika oförberett som när Per Albin Hansson 1939 yttrade att ”vår beredskap är god”, trots att den i praktiken var obefintlig, är ett resultat av såväl höger – som vänsterpolitik. För den får såväl vänstern som högern ta ansvar.
Om försvarsfrågan var iskall för några veckor sedan så har även den mött våren nu. Putins agerande på Krimhalvön har aktualiserat frågan på ett sätt som får efterdyningarna efter incidenten då ryskt militärflyg kränkte svenskt luftterritorium förra våren och det blev allmänt känt att Sverige inte hade kapacitet att besvara ett sådant agerande på brukligt sätt att framstå som en viskning i vinden. Ledarsidor, nyhetssändningarna och rubriker har ägnats åt försvarsfrågan. Samtidigt som experter har uttalat att det inte finns något militärt hot mot Sverige i dagsläget har det varit ofrånkomligt att inte märka av den underton som genomsyrat massmedias rapporteringar. Allt som har sagts har sagts med en underton av överraskning.
Ingen hade förutsett Putins agerande i Ukraina. Från en dag till en annan satt såväl EU som USA med mycket allvarlig politisk kris i knäet. I massmedia omnämnd som den allvarligaste krisen sedan Sovjetunionen invaderade Tjeckoslovakien 1968. Försvarsmotståndarnas stundom raljerande över ”rysshotet” har plötsligt fastnat i halsen för Putin har visat att han inte går att lita på. Han följer inte de internationellt uppsatta spelreglerna. Och har han gjort det en gång så kan han göra det igen.
Den stabilitet och säkerhet som EU har garanterat i Europa sedan krigsslutet 1945 och som vi har tagit för givet, har visat sig inte vara så självklar som vi kanske tidigare har trott. Ukraina är inte långt ifrån EU och därmed inte heller långt ifrån Sverige. Vi påverkas i flera avseenden av hur konflikten utvecklas. Ett direkt militärt hot eller inte mot Sverige är det självklart att ett land skall ha förmågan att försvara sina gränser. Det har inte Sverige i dag. Putin har aktualiserat försvarsfrågan så att den inte längre bara går att vifta bort. Försvaret finns till för en anledning och är inte enkom en sparpost i budgeten. Politiskt har försvarsfrågan blivit en öppen spelplan med vinster att ta hem för den som ger sig upp på den. Vinster både för landet men sannolikt också politiska.
Frågan är bara vilket av partierna Socialdemokraterna, Moderaterna eller Folkpartiet, för det står sannolikt mellan dem, som skall bli först med att markera inför väljarna att man är beredd att ta sitt politiska ansvar och göra någonting åt det faktum att Sverige idag inte har ett försvar värt namnet? Alliansen borde ha ett bra utgångsläge för att bli först upp på spelplanen och ta hem frågan – så länge man inte tappar bort bollen. För det är långt ifrån säkert att Löfven låter bli att plocka upp den bara för att hans företrädare har gjort det.