Försvarspolitik svår att försvara

Politik2008-04-14 04:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Regeringen har valt riktning i försvarsfrågan. Nedskärningarna fortsätter, trots nya säkerhetspolitiska frågetecken.
I stora drag ligger finansminister Anders Borgs linje från i höstas fast. Förblir alliansen vid makten efter 2010 har försvarets totala budget snart bantats med tio procent.
Igår meddelade försvarsminister Sten Tolgfors att försvarets materielanslag minskas med ytterligare 650 miljoner kronor nästa år. Överbefälhavare Håkan Syrén har begärt att en del av denna besparing kommer de internationella styrkorna till godo. Ett ljus i tunneln för det krisdrabbade försvaret.
Men ljuset i tunneln visar sig vara ett skenande tåg, som kör rakt över överbefälhavaren. Igen. 130 av de besparade 650 miljonerna omfördelas till internationella insatser. Tveklöst mindre än vad Håkan Syrén hoppats på.

Att överbefälhavaren inte reagerat kraftfullare på regeringens åtstramningspolitik är en gåta. Försvaret har helt enkelt inte tillräckliga resurser för att kunna göra sitt jobb ordentligt. Och det är inte hållbart i längden. Den förre försvarsministern Mikael Odenbergs avgång räckte tydligen inte för att få regeringen på andra tankar. Och Sten Tolgfors går finansdepartementets ärenden. Så det faller på ÖB att göra den nödvändiga markeringen.
Om moderaterna inte skall tappa all trovärdighet i försvarsfrågan gäller det också att man bättre förankrar sin politik hos väljarna. Försvaret kostar fortfarande runt 40 miljarder per år. Men antalet arméförband har minskat till en tiondel.
Förklaringen är Försvarsmaktens nya karaktär. Internationella insatser "i vår närmiljö" (till exempel Afghanistan) prioriteras framför nationellt försvar. Och insatsstyrkorna är av en helt annan kaliber än värnpliktsmännen som låg vid kustartilleriet på 80-talet. De har längre utbildning och är bättre utrustade. De är också mycket dyrare.

Men det gäller också att lyfta blicken. Försvarspolitiken måste sikta långt fram i tiden. Vad händer till exempel om situationen i Tchad förvärras medan svensk trupp fortfarande finns på plats (de lämnar innan regnperioden tar vid, amfibieförbanden klarar tydligen inte av leriga vägar)? Sverige har ingen möjlighet att komma till undsättning. Förmodligen blir det att lämna med svansen mellan benen.
Men regeringen lyfter inte blicken. Hotet mot rikets säkerhet är obefintliga, lovar man. Hur Sveriges säkerhetspolitiska situation ser ut om 15 år ägnar man uppenbarligen inte en tanke, trots att det kan ta upp till 15 år att bygga upp militära förmågor.
På sikt måste regeringen ägna detta problem en tanke. Tills dess måste insatsstyrkorna beviljas resurser i proportion med uppgiften.