Försvarsprestige eller opinionsseger?
Foto:
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Därför skall yxan gå främst över svenska armén. En tredjedel skall helt enkelt bort. Återigen väntar en inflammerad debatt om vilka förband som skall läggas ned och vilka som skall få leva vidare. Och förstås, en närmast existentiell debatt om Sverige över huvud taget har ett försvar, skall ha ett försvar och varför. Närmast parantetiskt kan nämnas att hälften av stridsvagnarna skall skrotas.
Dessa bud kommer alltså bara några dagar efter att Folk och Försvars årliga konferens i Sälen avslutats, där vindriktningen i debatten gick mot behovet av ett territoriellt försvar, toppat med folkpartiledaren Jan Björklunds utspel om att det nu måste bli dags att ta försvaret på allvar - genom resursförstärkningar. Men nu är vi i stället tillbaka till den ruta där vi undrar hur det egentligen kunnat bli så här, och om regeringen faktiskt tänker låta Sverige bli ett i praktiken försvarslöst land. Björklunds utspel mötte ju föga förtjusning bland de övriga alliansledarna. I viss mån förståeligt eftersom det onekligen kom överrumplande, men i sak har han naturligtvis helt rätt.
"Politiska autister" kallade översten Bo Pellnäs strategerna inom regeringen som inte uppfattade de opinioner man utmanade med nedskärningarna. Vad skall man säga nu? Försvaret skall rustas ned till den grad att Sverige endast kommer att ha 12 500 man att sätta in i strid! Det slags "hastiga mobilisering" som Tolgfors talade sig varm för i efterdyningarna av det ryska angreppet på Georgien ter sig inte särskilt verklighetsnära. Den förutsätter att just det fåtal förband som blir kvar också kan mobiliseras på kort tid, något som knappt är fallet med ett enda i dag.
Alliansregeringen upplever nu för första gången sedan valet en positiv trend i opinionen. Det som framstod som omöjligt håller sakta på att inträffa: att valet 2010 blir en jämn kamp. Regeringens kompetenta hantering av den ekonomiska krisen har fått svenskarna att glömma nonchalansen kring rikets säkerhet. Alliansen kan för all del känna att den har kastat in mycket prestige i försvarsfrågan, och det har den ju. Men valet står mellan att ge upp denna låsning och att spela med en kanske aldrig återkommande chans att koppla opinionsgreppet inför nästa val.