Två saker framstår tydligare än någonting annat när man ser eller läser den stora intervju med kungen som nyhetsbyrån TT genomförde på måndagskvällen. För det första verkar Carl XVI Gustaf, som det beskrivs bland annat i boken "Den ofrivillige monarken", befinna sig i en helt annan värld än folkmajoriteten. För det andra att han, om alla de uppgifter som nu florerar stämmer, spelar ett högt spel.
För den som han hade hoppats på något slags medgivande, ett tillkännagivande om att det kan finnas vissa korn av sanning här och där i de uppgifter som har cirkulerat ända sedan kungen i höstas ville "vända blad" och gå vidare, blev intervjun en besvikelse. Den var en enda lång dementi och uppvisning i bristande folklighet - kapproddar, ölmadamer och Folies Bergère är inget som gemene man ägnar sig åt.
Men en statschef behöver förstås inte vara folklig. Det är inget krav. Han eller hon behöver inte heller vara vältalig. Även en president som snubblar över orden kan vara värdig sitt ämbete. Inte heller besök på strippklubbar bör vara förbjudna för statschefen, så länge verksamheten är laglig. Det är inte detta som bör nagelfaras.
Det bör däremot uppgifterna om besök på svartklubbar, om samröret med grovt kriminella. En statschef ska inte fraternisera med gangsterkungar, inte heller begå lagöverträdelser. Kungen var i TT-intervjun tydlig med att inget av det han nu anklagas för är sant. Både för honom och det svenska folket är det viktigt att han inte i något svar skarvat med sanningen. En statschef bör ha folkets stöd och om folket saknar rätten att välja statschef måste det åtminstone kunna lita på att den som innehar landets högsta post respekterar dess lagar och regler.
Skulle några av anklagelserna stämma, kommer självklart stödet för kungen att sjunka ytterligare. Även med en demokratiskt vald statschef hade detta varit problematiskt, men då hade vi kunnat rösta på någon annan nästa val. Den möjligheten förnekas oss dock så länge kungadömet består. Det spelar ingen roll att förtroendet för monarkin i allmänhet, och hans majestät konungen i synnerhet, har fått sig en rejäl törn av den senaste tidens uppgifter. Så länge riksdagen inte avskaffar monarkin eller att avsätter kungen sitter Carl XVI Gustaf kvar på sin post så länge han själv vill.
Som ingenting annat blixtbelyser skandalskriverierna det absurda och principiellt tveksamma i att statschefen i en demokrati ärver sin post. Det finns egentligen bara en god sak som kan komma ur den här cirkusen: att fler svenskar ifrågasätter vår anakronistiska kungamakt.