Nu har det gått någon vecka sedan Almedalsveckan och reflektion kring veckan har hunnits med. Det är onekligen en fantastisk vecka. Givande för politiker och beslutsfattare men också i mitt tidigare liv som skolledare var det värdefulla dagar - så stor tillgång till fortbildning är få förunnat och jag önskar att många av våra tjänstepersoner och anställda i olika verksamheter lyckades va på plats för förkovran.
Förutom vinsten för besökare är det fantastiskt vilket arrangemang vi tillsammans lyckas åstadkomma och veckan ger rejält klirr i kassan för näringslivet i synnerhet men också för den som hyr ut under veckan.
I övrigt vill jag kommentera Almedalsveckans största trend - den där i stort varje partiledare väljer att hålla fram de svenska värderingarna och hylla det svenska.
Vi har ett samhälle som blir alltmer blandat och vi behöver istället lyfta andra värden, som jämlikhet, alla människors lika värde och rättighet att leva i fred och säkerhet, öppenhet och ett land som ser NYA möjligheter i en föränderlig värld. Vad är det som är svenskt? Vilka värderingar är svenska? Varför ska de i så fall hyllas mer än andras?
Nej, den retoriken är väldigt tveksam och jag ser det som ett publik- och röstfrieri som jag har mycket svårt att ställa mig bakom. De värderingarna är iallafall inte mina...
Här i veckan har vi lokalpolitiskt haft gemensam sittning kring sjukvårdens ekonomi och förutsättningar. I rådande situation är det av stor vikt, anser jag, att vår så kallade Landstingsstyrelse, med arbetsutskotten från RS och HSN, kliver upp på banan och i det att fler får djupare kunskap och insyn, och samsyn för att kunna fatta nödvändiga beslut för ekonomi i balans OCH framförallt för en verksamhet som gotlänningar fortsätter känna förtroende för.
Det är onekligen knepigt att blicka framåt och se lösningar samtidigt som vi idag ser att storregionombildningen verkar gå fortare fram för vissa regioner medan vi förblir liten, och i det ännu mindre i relation till de andra.
Vi kan konstatera så här långt att andelen av budget som sjukvården får ligger runt 30% och har så gjort i tiotalet år. Gott så långt men givetvis inte hållbart när SKL visar så tydligt på att kostnadsutvecklingen inom sjukvården skenar i hela landet och att sjukvårdens kostnadsutveckling alltså är långt mycket högre än andra kommunala verksamheters.
Då är det tydligt att våra skatteintäkter och inkomster inte räcker till när det innebär omfördelning från andra verksamheter som riskerar bli alltför kännbara.
Här hade vi behövt ingå i ett landsting med större möjligheter.