Riktigt intressant att Ulla Pettersson i måndagens ledare tar upp diskussionen om ungdomarna och jobben.
Mitt inlägg samma dag var inte alls konstruktivt. Det var ett försök att ifrågasätta både Åsa Mobergs påstående att ”…det inte längre existerar arbetsuppgifter som bara väntar på att bli utförda av vem som helst utan utbildning” och den socialdemokratiska föreställningen att med mer utbildning löser man alla problem.
I min ungdom var utbildning en förmån för några få. De flesta gick självklart till okvalificerade, mycket lågavlönade jobb, där de så småningom fick de kunskaper och den erfarenhet de behövde för att bli kvalificerade arbetare. Nu är utbildning tillgänglig för alla. Ändå tror jag att många skulle må bättre av att få börja med ett enkelt jobb med låg lön än att tubbas till mer utbildning när de just har hoppat av gymnasieskolan. Och jag påstår att de jobben finns.
Naturligtvis hänger detta ihop med min uppfattning att svenskar inte behöver högre lön och ännu mer konsumtion än de redan har.
Tänk om politikerna skulle våga ta tillbaka makten över offentliga sektorn. Säga ifrån att det är viktigare att kunna behålla vårdcentralen i Roma än att ge sjuksköterskorna högre lön. Fast problemet är läkarna – de som har makt att utöva utpressning mot skattebetalarna. Jag minns att Åke Svensson stångade sig blodig mot dem när han var ordförande för Hälso- och sjukvårdsnämnden. Somliga landsting fortsätter kampen.
Den här diskussionen är värd att föra, före valet. Helst utan ideologiska låsningar. Det måste vara möjligt att vara socialdemokrat utan att stödja alla fackliga krav.